Malmö FF lånar av sin egen bank för att överleva. Den europeiska succén Champions League, det överväldigande intresset för fotboll i Europa och TV – bolagens stora investeringar i branschen har också gett MFF ekonomiskt andrum ett tiotal år framåt.

Förutsatt att publiken fortsätter strömma till, Stadion inte dränerar klubben alltför hårt och konjunkturerna står sig så att sponsorerna håller ut.

Tio miljoner back

Men det håller inte i evigheter att tära på kapitalet för att överleva.

MFF gick tio miljoner back under 2017. Ironiskt nog motsvarar den summan exakt det klubben betalade till Sirius för Kingsley Sarfo, en bollsäker mittfältare som olyckligtvis hittills fått mest uppmärksamhet för att han sitter häktad, misstänkt på sannolika skäl för våldtäkt mot barn.

En alltigenom sorgesam historia som det förvånar om Sirius varit helt ovetande om när spelaren såldes. MFF:s kontroll före investeringen hur som helst alldeles för slapp. En svårbegriplig affär – till ett galet högt pris – för en av dessa karaktärslösa snurregubbar på mittfälten som det finns allt för många av.

Hur MFF slutligen drar sig ur den affären är ännu oklart. Men det lär kosta.

Självöverskattning

Handbollsklubben i Malmö är kanske den största överraskningen. Här har på några år skapats ett hållbart topplag bara en kvarts resa från den stad (Lund) som så länge jag minns kallat sig för Handbollsstaden, trots att där aldrig sprakat runt evenemangen som till exempel hos mästarlaget Kristianstad.

HK Malmö har fått snurr på vändkorsen och har väl dubbelt så mycket publik som Lugi och dessutom kan klubben ståta med utmärkelsen man fick för att man har ”Sveriges mest nöjda supportrar.” Men Sveriges handbollsstad – nej, det blir nog aldrig Malmö.

Det blir man inte i en stad där Malmö FF är förkrossande starka och hockeyns Redhawks (nu direkt till kvartsfinal i SM-slutspelet mot Frölunda) sitter i den fina Arenan, fyra minuters tågresa från centrum, och med en stampublik på runt 6 000 åskådare. (Men över den beklagar man sig och ”kräver” mer vilket bara är ännu ett tecken på den självöverskattning som inte sällan drabbar svensk ishockey).

Vidlyftiga spelarkontrakt

Men inte ens topp-6 och slutspel räcker för att veva runt en elitverksamhet i den hockeystad som Percy Nilsson skapade i 90-talets början med bland annat dubbla SM-guld. Klubben gör en förlust på tio-femton miljoner. Nu jublas (alltför tidigt?) över en lösning som sägs säkra ekonomin.

Det handlar om en lånefinansierad kapitalfond – en av dessa många, ekonomiska krumbukter som jag inte begriper mig på – på tjugofem miljoner. Men också den kan bara betraktas som en tillfällig lösning.

Sanningen är förstås att klubben sitter på för alltför många vidlyftiga spelarkontrakt.

Själv har jag svårt att begripa andra räknesätt för att överleva än det som säger att inkomsterna måste vara högre än utgifterna för att man inte skall gå med förlust. Gäller inte så enkel matematik längre?

Tomt på kistbotten

I jakten på att återerövra skånskt herravälde i svensk fotboll – fjol var ju MFF enda skånska lag i högsta serien – sprattlar man desperat i manegen i Helsingborg och Landskrona. Trelleborg har ju med sin småklubbsekonomi och återvinningsförmåga lyckats ta sig tillbaka, HIF:s ordförande Krister Azelius säger inför den här säsongen: ”Vi skall upp.” Men det är tomt på kistbotten.

I Helsingborg kallar mana 2017 ett kaosår. Efter respass ur Allsvenskan 2016 fick klubben släpa sig igenom Superettan med en alltför kostsam spelartrupp med alltför många på allsvensk lönenivå. Illa skrivna kontrakt.

Nu har klubben sänkt personalkostnaderna från 35 miljoner till 25 och Projektet Olympia Invest räddar elitlicensen genom att investerare går in som aktieägare och tillför 11,2 miljoner till balansräkningen. Men utrymme för extravaganser finns knappast och Allsvenskan ligger inte runt hörnet precis.

Turbulent i Landskrona

Några mil därifrån, i Landskrona, har märkliga saker skett. Också här ett turbulent ekonomiskt år – avancemang dock till Superettan – där en bonus på 600 000 till spelare och ledare för seriesegern i division 1 ställde till en del.

Det var svår likviditetskris men så bildades Landskrona IP Kansli AB, till vilket klubben sålde kansliet och räddade ekonomin. Nu har Bois två år på sig ett eliminera ett negativt kapital.

Budgeten inför 2018 är försiktig, målet en mittenplats i Superettan och en publikökning från 2 100 till 2 300 i snitt.

Men mitt i turbulensen – där styrelsemedlemmen Peter Condrup köpte medlemsskap för 250 personer (det sågs som ett kuppförsök inför årsmötet) – har också tjugofyra sponsorer fryst sitt engagemang och förklarat att man saknar förtroende för styrelsearbetet. I den vevan rök några miljoner i inkomster.

Urban Jansson heter Landskrona Bois nye ordförande som nu skall återskapa förtroendet, förbättra ekonomin och klara de sportsliga målen. Tittar man på den nya styrelsens besättning ser den med ett objektivt öga, vad gäller förväntade kompetenser, idealisk ut för en fotbollsklubb med elitambitioner i Sverige 2018. En advokat, en vd, en ekonomichef, en försäljningschef, en general manager i näringslivet och en verksamhetsutvecklare.

Om någon begriper sig på fotboll vet jag inte – men affärsmässigt borde det gå.