Åby sa alltid ”grabbarna”, för Svensson och Andersson är det killarna. Och det är dem emellan jag ser de största likheterna. Hur Sverige överraskar, nästan chockerar, sommaren lika het då som nu, festerna härhemma (hur skall det inte bli på lördag, fem miljoner tittare?), de öppna landslagen med ett otvunget sätt att hantera medierna och fansen, förberedelserna, inställningen att VM pågår till den 15 juli och inga hemresebiljetter bokade förrän dagen efter.

I Västtyskland 1994 vet jag att Ralf Edström hade med snus för en hel månad. En metafor för självförtroende.

Minns ni Ralfs drömmål?

Vi spelade oavgjort mot Holland och Bulgarien, slog Uruguay och gick vidare till gruppspel nummer två, där just Edström chockade tyskarna med ett av tidernas vackraste VM-mål - det blev förlust ändå. Men chansen till bronsmatch sumpades i Stuttgart (Polen vann 1-0, Staffan Tapper missade en straff) och det hjälpte inte med segern över Jugoslavien i den sista matchen. Sverige blev femma. 

Ronnie Hellström - Sveriges genom tiderna bäste målvakt - fanns med i världslaget efter runda ett, främst för 0-0-matchen mot Holland i Dortmund där holländarna (som gick till final sedan) bombarderade men Hellström stod i vägen. En blandning av begåvningarna från Malmö och Åtvidaberg höll på att göra sensation.

Mindre taktik, slappare förberedelser, sämre analyser av motståndarna. Men en fantastisk framgång för sin tid.

Fötterna på jorden

Det går att göra intressanta jämförelser mellan smålänningen Svensson och hallänningen Andersson. Båda med fötterna på jorden, lågmälda (men långt ifrån menlösa), öppna och raka i sina besked.

Allting utvecklas och jag vet att Janne Andersson och hans team verkligen inte lämnar någonting åt slumpen. Att de också ser till spelarnas bästa, tar individuella hänsyn eftersom spelarna kommer från så skiftande förutsättningar. Från lag på skilda nivåer, från skadeperioder, somliga utan att få spela särskilt mycket, andra givna i sina lag.

 Allt utvecklas. Alla lär av varandra. Minns att Lars-Tommy (ni minns Lagerbäck och Söderberg) själva insåg efter EM i Belgien/Holland 2000, att de varit alltför rigorösa, tränat för hårt, inte vågade slappna av. Laget tröttkört och uttråkat. Det blev bättre till 2002 och 2004, Henke, Ljungberg och Zlatan plus en rad spirande stjärnor med Kim Källström i spetsen. Det var också ett lag med försvarsinriktad ledning som fick lyft av några individualister och var kapabelt för kvartsfinal i VM och till och med EM-guld 2004 om allt gått i lås.

Svensson visade vägen

I Rysslands-VM har Andersson dietister och psykologer och fystränare och särskild kosthållning och till och med specialbyxor för att hjälpa till att återhämta musklerna. Allt oerhört noggrant och minutiöst.

Jag har ofta, när jag föreläst eller varit inbegripen i andra samtal om idrottens ledarskap, valt Tommy Svensson i USA 1994 som exempel på stort ledarskap i skarpt läge. Inte raka handens ledarskap, inte Det är jag som är chefen, utan ett mjukt ledarskap men med lite av en järnnäve under silkesvantarna. Också tyste, viskande Svensson kunde bli förbannad.

Det som var enastående då och som jag dittills aldrig hade sett; de minutiösa förberedelserna, det psykologiskt listiga i att tidigt göra klart för spelarna att han trodde dem om stordåd. Redan i samband med en träningslandskamp i april gjorde han klart: förbered era familjer på att vi kommer att tillbringa sommaren i USA, att vi nog inte åker hem förrän dagen efter VM-finalen.

 Vad faen, är han inte klok, tror han att vi skall bli världsmästare? Nej, de tänkte inte så, Dahlin, Thern, Brolin och Ingesson. De växte. Månader före VM gjordes kontroller, täta kontakter med förbundet. Vätska, mat, vikt, formkurvor, sömn. Alla förberedda på allt. Och så bananer. För snabb återhämtning.

 Förberedda på långa resor, många resor, värme, vätskeförsörjning, vila. Hålla trötthet, tristess och hemlängtan borta. Svenssons och landslagets sätt att hantera mediasamarbetet 1994 påstår jag fortfarande står i särklass och i fullkomligt världsklass. 

Banbrytande arbete

Och jag vet att allt är svårare nu. Sponsorer styr och ställer, säkerheten kräver sitt, arrangörerna bestämmer.

En chefs kanske viktigaste och svåraste jobb; förbereda för stora förändringar, extrema uppgifter, lägen då tryggheten kanske är lite skakig.

När Svensson och landslaget gjorde det 1994 vill jag påstå att det var banbrytande för svenska förhållanden.

Och här finns likheterna. Och nu precis som då; ingen stjärna som drog till sig all uppmärksamhet, sög åt sig allt syre. Jag tror aldrig Janne Andersson skulle säga det, men inte ens om Zlatan ringt upp honom och bett att få vara med hade han ändrat sig. 

Han såg från början sin möjlighet att skapa det svårslagna kollektivet endast om han kunde hantera alla lika, om alla kände sig lika betydelsefulla och inte som en betjänande stab till chefen. 

Janne Andersson gör sitt första stor mästerskap. Det är så väldigt mycket annorlunda än att spela enskilda landskamper - om än så viktiga.

Han har hanterat sitt landslag exemplariskt. Hans linje är spikrak, hans tro är stark, prestige existerar inte, han är lyhörd för vad spelarna tycker och vad hans stab kan tillföra. Han har imponerat på mig från sitt första framträdande och han har den glimt i ögat och den självironi som krävs för hålla egot i schack när uppmärksamheten blir för stor.

Kan bli en förebild

Hans landslag kommer inte att bana väg för världsfotbollens utveckling. Det är inte alltid vackert att skåda. Sveriges lag består av arbetare utbildade för att riva husen, inte bygga dem. Kreatörer av format saknas. Om man skall jämföra igen med 94-orna som hade två superforwards som gjorde mål där Berg missar och en central motor, Tomas Brolin, som outtröttligt drev laget. 

Hans like finns inte längre. Men målvakten, försvarsarbetet, sammanhållningen, det taktiskt skissade fångstnätet, viljan och tron. Likvärdigt. Jag är imponerad av spelarna också. Hur många av dem, som verkligen inte lever på proffsfotbollens solsida, har rest sig, växt, visat självförtroende och vuxit in i sin roll som en kvalificerad och fullt värdig VM-spelare. Imponerande. Sådan ledare, sådana spelare. 

VM i Ryssland är ett monumentalt lyft för svensk fotboll. Janne kommer säkert att få internationella anbud, spelare som inte räcker till på en individuell ranking ute i Europa kommer att uppvärderas när de nu nått sin fulla potential och växt i kollektivet.

 För så kallade mindre fotbollsländer kommer Sverige att vara en förebild. För de Stora, de som har de individuella stjärnorna, skulle den svenska energin, samarbetet, gruppstyrkan, organisationen kunna ge dem en ny dimension och kanske få dem att undvika så uppenbara fiaskon som årets.

Kvartsfinalerna

matcherna vi har att se fram emot:

Fredag 6 juli 16.00 (Nizjnij-Novgorod): Frankrike-Uruguay, 20.00 (Kazan): Brasilien-Belgien.

Lördag 7 juli 16.00 (Samara): Sverige-England, 20.00 (Sotji) : Ryssland- Kroatien.