I år var Ajax det mest sprudlande och kreativt bästa laget.

Men ingen kan naturligtvis undvika att notera att Liverpool, Tottenham, Chelsea och Arsenal varit figuranterna i de två stora europeiska cupfinalerna.

2019 blev Englands år

Det säger inte att England kommer att dominera europeisk fotboll för långliga tider, men det kräver att vi konstaterar att detta var Englands år. 2019 har den bästa, den rivigaste, aggressivaste och mest underhållande fotbollen spelats i England.

Och nu har Liverpool erövrat det Europa som hela England vill (?) lämna.

Visst är det konstiga tider.

Straff efter 27 sekunder, som domaren kunde ha blundat för om han varit på det humöret, och det var som om det målet bedövade båda lagen.

Det blev en oväntat usel finalmatch och det ligger naturligtvis en del i att det lätt kan bli så här, när två lag från samma liga som slitit och släpat med varandra i åratal möts. Europafinalerna blir alltid mera levande oc underhållande och med en särskild nerv när finalmotståndarna kommer från olika länder.

Men nu var det så att tyskarna inte riktigt räckte till, att de spanska storlagen hade lite andningspaus medan trupperna stuvas om och renoveras och, som sagt, Ajax gjorde oss mest glada med sin ungdomliga entusiasm och fullkomligt respektlösa offensiv, men blev lite för rädda för sig själva när det var dags att ta steget till finalen.

Brott mot rikets säkerhet

Englands fotboll har blivit rikligen beskänkt av miljardärer som vill bygga sin image och inta toppositioner i den interna statusligan. Och av dem med rent kommersiella behov av att synas och förknippas med det bästa England har av reklambudskapsdistributörer. TV-inkomsterna är gigantiska. Så det är de gränslösa beloppen, spelarimporterna och de utländska tränarna som förändrat engelsk fotboll. Plus inbyggd företagsbegåvning som gör att pengarna nu inte kastas vind för våg utan brukas med mera beräkning och för sportslig avkastning. 

Importerade tränare var förr i tiden att betrakta som brott mot rikets säkerhet och för några decennier sedan hade man svårligen kunnat applådera och helgonförklara att en tysk tränare skapar engelska europamästare. Nu är Jürgen Klopp redan efter några år uppe på ikonisk nivå i Liverpool. 

Han har med samma filosofi som han gjorde succé med i Dortmund fått laget att springa mest och helst längsta av alla lag men också infört ett aggressivt och pulserande spel som tagit musten ur de flesta. Bara Manchester City lyckades komma före i inhemska ligan och utan tvekan har de båda topplagen i Premier League spelat den bästa fotbollen i Europa i år.

Men det hör också till förklaringarna av den engelska dominansen 2019, att lagen också långt ner i ligan bjuder så mycket motstånd, är så taktiskt sluga och så jämna i kvalitet att inte ens topplagen har några gratisvinster att hämta ut. Titta på miljardinvesteringarna i PSG! Världsstjärnor som kan lunka igenom franska ligan på halvfart för att sedan bli fullkomligt överrumplade när de bjuds internationellt, högklassigt motstånd. Kanske har också de spanska topplagen lite av samma problem samtidigt som till exempel Barcelona har haft svårt att överbrygga de tomrum som spelare av Iniestas och Xavis kaliber lämnat efter sig.

Malmös unika prestation

Liverpool var titelförsvarare i det som då hette Europacupen 1979 men slogs ut av Nottingham Forest redan i första omgången. Det är fyrtioårsjubileum i år för Sveriges enda finalist i europamästerskapet för klubblag. Det var Nottingham Forest som i finalen i München den 30 maj 1979 slog Malmö FF som med sexton Malmögrabbar i truppen slagit ut lag efter lag och sensationellt nog nått finalen. Det blev bragdguld för andraplatsen. 

Jag var där och såg finalen. Det är en av de spelmässigt sämsta som spelats. Möjligen var det rätt taktik av Malmö - som olyckligt nog fick klara sig utan storspelarna Bosse Larsson, Roy Andersson och Staffan Tapper (ut i 36:e minuten) - att försöka försvara sig bra och chansa på kontring men bristande uppmärksamhet i slutsekunderna av första halvleken möjliggjorde för ligans förste miljonpundsvärvning, Trevor Francis, att göra matchens enda mål.

Ett svenskt lag i Champions League-final; det kommer aldrig att hända igen.

Malmö FF kommer för all framtid att få ståta med att vara ensamma om denna prestation.

Det kan låta som att blåsa alltför kategoriskt i domedagsbasunerna men det är verkligheten som ordnat näringskedjan så, att alla vet sin plats, alla vet att det är så som världen och fotbollen idag är balanserad ekonomiskt. Sverige ligger långt ner i den näringskedjan. Det går att nå gruppspelet, det har MFF också på senare tid bevisat, men sjunde himlen nås aldrig. Taket bromsar strax under molnen.

Några bonusnotiser:

• Så här såg MFF-laget ut i finalen: Janne Möller - Roland Andersson, Ingemar Erlandsson, Kent Jönsson, Magnus Andersson - Staffan Tapper (ut 36:e), Anders Ljungberg, Robert Prytz - Tommy Hansson, Tore Cervin, Jan-Olov Kindvall. Tränare var Bob Houghton.
• De som anklagar polisen för att förstöra fotbollsupplevelsen för supportrarna har tydligen inte fattat, att om inga bengaler någonsin hade tänts på allsvenska arenor hade ni alla fått vara i fred för poliserna. Då hade de kunnat unna sig en betydligt trevligare kväll än att stå och glo på idiotiska bengalningar.

Men damlandslaget...

• Efter vad jag sett hittills; jag har inga stora förväntningar på det svenska damlandslaget i sommar.
• Jag bor nu i Björsäter i Åtvidabergs kommun i ett sommarparadis i skogen där trastarna sjunger, sädesärlorna byggt bo min vedbod, hararna hoppar efter salladen som precis kommit upp, vildsvinen smyger i skogsbrynet medan jag beskådar deras misshandel av min tomt under vintern och våren, ekorren bor i ett hål i timmerstockarna, tranorna vrålar ödesmättat nere på ängen, duvhöken sveper som en drönare över träden på jakt efter grodor och möss och på avstånd hör jag den svarta tjurens brunstvrål där han klampar runt som en kulturprofil och tar för sig vad som står till buds.
• 19 kilometer bort kämpar det forna storlaget Åtvidabergs FF för att inte också ramla ur division ett.