Jo, jag återkommer till ämnet, men i mina tankebanor krockade oron för att stjärnorna knäcks i förtid med det faktum, att på ett och samma dygn gjorde Lionel Messi hat tric för Argerntina, Kylian M´Bappé två fantastiska mål när Frankrike förstod allvaret och skruvade upp tempot mot trevliga Senegal och Erling Haaland, med hunger och löpstyrka, två mål när Norge helt väntat och med marginal slog Irak med 4-1. Han är i ett fint sällskap nu, vår egen lille kanoniär och tvåmålsskytt Yasin Ayari.

Ett hårt slitage

Lionel Messi fyller snart 39 år, han gjorde sitt första VM-mål för tjugo år sedan och alljämt glider han omkring som om ålder bara är en siffra när alla andra dödiga ständigt påminns om att ålder är så mycket mera. Fotbollen är tuffare på  alla plan, matcherna blir fler och fler, kraven tyngre och tyngre, cuperna fler, turneringarna längre; det blåses varningssignaler från flera håll, att skaderiskerna har ökat och matcherna så många att träning, rehab och återhämtning blir eftersatt, idrottsläkare varnar för ökade hälsorisker och förklarar också de många svåra fotbollsskadorna med att spelarnas kroppar helt enkelt säger ifrån.

Det är inte sällan som de allra bästa, alltså de som gått längst i inhemska och internationella cuper vid sidan av seriespel och landskamper, kommer slitna till VM-turneringarnas och det var just vad som slog mig när jag såg den ännu blott 18-årige Lamine Yamal - han som vid 16-års ålder bar Spanien fram till ett EM-guld - komma in i den helt osannolika matchen mot Kap Verde (0-0) för att försöka väcka liv i ett helt idéfattigt, lojt och ointresserat Spanien.

Man såg att han, med lätt förtvivlade ögon, undrade hur det skulle gå till, att han trots allt försökte, men - med hårt slitage och skador i bagaget - fann att allt inte gick så lätt och självklart som det brukar. Också Brasilien, Belgien och några till har lämnat sina första matcher med frågetecken efter sig.

Den evigt unge

Vi trodde väl alla att VM i Qatar skulle förbli det optimala slutet för en av världens bästa spelare genom tiderna (Messi) när han stod där i det diskutabla värdlandet iklädd mästarnas mantel och dekorerad med det VM-guld som som han så länge trånat efter och så innerligt förtjänade.

Sagans slut kunde ju knappast skrivas vackrare än så. Döljer man sedan slutet av sina karriär med en kommersiell roadtrip i sportslig förklädnad till den ointressanta amerikanska ligan, bekräftas på något sätt också avskedet. Och så kommer den lille argentinaren trippande tillbaka fyra år senare på lika nätta fötter som alltid, visar sitt exeptionella målsinne på tre lika vis och står för hela målfabrikationen i segermatchen mot Algeriet. Jovisst, han för naturligtvis en lugnare tillvaro i USA

Han är inte i vardagen de stora matchernas man längre, de internationella cupframgångarna hänger inte längre på honom  - men ändå; han är tio år äldre än vad toppspelarna var för fyrtio år sedan när de slutade. Messi kan spela toppfotboll som femtioåring. I varje fall i något land.

Real Madrids franska stjärna M´Bappé lever med samma krav på sig som Messi. För fyra år sedan utmanade de varandra i en fantastisk VM-final, det skulle kännas som någon sorts logik om Frankrikes storstjärna fick stå i centrum den här gången. Fransmännen inledde nästan lika slött och okoncentrerat mot Senegal ( ett chamigt och bra lag) som spanjorerna i skrällmatchen mot Kap Verde, men fransmännen insåg i paus att det var dags att vakna och med M´Bappe i spetsen såg de ut som tänkbara världsmästare efter pausen.

Annat än fotboll

Så det blir som det brukar; när vi tillräckligt länge koncentrerat oss på tokerierna i VM känns det som en hugsvalelse att gömma sig och blicka in i det Stjärnornas krig som detta ändå till slut handlar om. Men vi glömmer förstås inte den galne Gianni Infantino och hans gullande med Trump och världen och inte heller hur slappt och viljelöst Fifas och Uefas folk låter en diktator styra.

Han köper sig förstås sitt utrymme genom rejäla dusörer till nationsförbunden, allt lukrativare kontrakt med TV-bolagen, ökad sponsring tack vare utökning till 48 nationer - marknaden växer - och genom att införa förtäckta reklampauser i matcherna, maskerade till ”törstsläckare” också när temperaturen inte alls kräver det av hälsoskäl. Det är en stor skandal hur domare, nationer, spelare och publik välkomnats med armbågen.

Det är till och med värre i USA än som det blev när vi oroade oss och ondgjorde oss över hur Putin (2018) och Qatar 2022 fick regissera mästarskapen. Vad vi än tyckte och tänkte då; de lättade i alla fall på förlåten och lät alla komma in oavsett religion, hudfärg, nationalitet. Det visar var på på den demokratiska skalan USA hamnat under den härskande token i Vita Huset.

Och kritiken mot att knappast konkurrenskraftiga nationer också släppts in till årets VM kommer väl också att mildras efter att Qatar, Kap Verde och Saudiarabien tagit poäng i första rundan.