I svensk tennis tycks desperationen nu övertrumfat allt förstånd. Medan några krampaktigt kämpande ungdomar försöker samla rankingpoäng långt ifrån centercourten och strålkastarljuset, har finansmannen Christer Gardell skapat oreda genom att med pengarnas makt försöka köpa bort svensk idrottsdemokrati mot löftet att skicka in 100 miljoner i Svenska Tennisförbundet. Det enda han hittills skapat är en konflikt med förbundet och en process som inte lär ge oss några världsstjärnor.

Ingen tackar förbunden

Det är också lite svårt att hänga med i hans resonemang och hans argument för hur de pengar han nyttjar för idrottssponsring skall göra bäst nytta. Min personliga uppfattning är att 100 miljoner in i ett förbund inte är den bästa vägen för att få liv en fin sport som totalt avtynat i konkurrens med golf, innebandy, E-sport och andra intressesfärer. 

Idrottens stjärnor skapas inte i idrottsförbundens regi, de löften som dyker upp och behöver finansiering, träningshjälp, faciliteter, ledare med kapacitet finns ute i klubbarna. Ett problem som ofta begränsar utvecklingsmöjligheterna för individuella sporter är, att där en eventuellt blivande stjärnas första strålar glimtar till är det i ensamhet på en mindre ort utan den kompetens eller sporrande motståndare som krävs för den vidare utvecklingen. 

Många sporter behöver sina ”hubbar” där talanger samlas i en gynnsam miljö med rätt träningsresurser och ledare som kan sätta adekvata kravlistor. 100 miljoner i förbundets kassa löser inte problemet. 

Det behövs ett riktat stöd. Därför tror jag inte på Gardells idé. 

Sverige har och har haft osedvanliga många världsstjärnor i många varierande sporter, jag har hört många av dem tacka dem som hjälpte dem fram. Jag har aldrig hört talas om att de skickat några tackkort till sina förbund.

Motsäger sig själv

Jag läser också i en TT-artikeln att Gardell helt motsäger sig själv när han talar om sitt stöd till ett okänt antal svenska idrottstalanger.Vanessa Kamga, Sara Hector, William Poroma, Jonna Sundling, Frida Westman med flera. Här säger Gardell att ”det är viktigare att pengarna går direkt ner i utövarnas fickor, annars kan de lätt brännas på administration.” Just det. Som att skicka dem in i Tennisförbundets kassa. 

Han trodde nog från början att han också indirekt kunde styra förbundet med personer som följde han intentioner, han hade uppenbarligen en mycket vag uppfattning om hur svensk idrott fungerar och är organiserad. Han har ännu radikalare metoder för att, som han hoppas, få in mera pengar i svensk idrott. Han vill brännmärka svenska företag som han tycker borde se som en viktig samhällsåtgärd att satsa på idrott men inte gör det.

Det är väl en god gärning att se idrotten som en viktig samhällsfunktion som behöver allt stöd. Man kunde ju hoppas att han inbegrep hela kultursektorn, särskilt i tider när de politiska partier som styr riket mest tycker att kulturen skall klara sig helt på egen hand. 

Gardell vill till och med upprätta en ”skamlista” på nätet över företag som inte tar sitt ansvar och stöttar idrotten, det skulle få dem att tänka om av rädsla för att det kan missgynna deras affärer, tänker han. 

Ursäktar ni mig om jag tvivlar på att den mannen kan se till så att vi får en finalist i Wimbledon inom överskådlig tid?

Att ”stjäla” en sport

Den 12-13 december utspelas på Scandinavium i Göteborg ett spektakel som går under namnet, Ultimate Tennis Showdown (UTS). Ett helt nytt format, andra regler, kortare matcher, publikvrål tillåts, ”galenskap och en helt annan känsla hos fansen”, varudeklarerar Nina Wennerström, som tycks vara taleskvinna för det vanskapta tennisprojektet i Sverige.

Allt handlar förstås om att någon vill tjäna pengar på att ”stjäla” en sport, förvanska den, göra show och därmed också indirekt racka ner på den för dess otillgänglighet. Det är naturligtvis att hoppas förgäves att inte någon går och ser eländet.

Det här är lika galet

Men det kan även vara en varningsklocka för idrottsrörelsen. Jag läser också att det Internationella Friidrottsförbundet vill skapa något som heter World Athletic Ultimate Championship. Mycket pengar förstås, utvalda spektakulära grenar. Att sportens eget världsförbunnd går in i detta är minst sagt förvånande. Man desvauerar sin egen affärsidé, pekar finger åt sina egna mästerskap.

Däremot - och det är värt att betänka; det finns ingen som har patent på idrottens evenemanng, regler och format. Om Elon Musk vill starta ett eget World Space Sports Game i ett eget olympiaformat med 10 miljoner till vinnarna i alla grenar så står det honom fritt. 

Men idrottens historia, dess hjältar, mästerskap och tradition är något att vara rädd om. Det är i denna mäktiga kontext som nya mästare koras och dagens medaljer får sitt värde. Den dagen detta värde kan köpas sönder dör det viktigaste incitamentet till att idrottsstjärnor föds.