Våren är en härlig årstid men ibland överraskas vi av tillfälliga köldknäppar och efter att ha vant sig ett varmare klimat är det lätt hänt att underskatta kylan och ta på sig för lite ytterkläder.

Skivavdelningen anger något...

Någon gång per år brukar det därför hända att jag, istället för att i kylan runda kvarteret, tar en kort men värmande genväg via Åhlens Fridhemsplan, in genom ingången på S:t Eriksgatan och ut på Drottningholmsvägen. Det som varje år har slagit mig är att skivavdelningen flyttats längre och längre bak i butiken.

Från att vid millennieskiftet ha belägrat A-läget vid entrén har skivor och andra medieprodukter fått en mer och mer undanskymd plats. Idag syns den inte till alls utan av ren nyfikenhet fick jag leta runt för att till sist hitta en liten hörna längs in i lokalen.

Men det är inte bara butikerna som tjänar mindre pengar på distributionen av musik. Även skivbolagen upplever problem. EMI som i augusti 2007 förvärvades av riskkapitalbolaget Terra Firma för £4.2 miljarder värderas idag till ungefär hälften och investmentbanken Citi Group har tagit över kontrollen över skivbolaget när det inte längre kunde serva skulderna. Parallellt under samma period har en annan skivbolagsjätte, Warner Music, sett sin aktiekurs minska med mer än tre gånger.

Här kräver ingen lönetak

Men innebär det här att artisterna tjänar mindre pengar? Inte direkt, enligt en undersökning som två forskare på KTH genomförde så steg de svenska musikartisternas inkomster under perioden 2000 till 2008 från 786 miljoner kronor till 1058 miljoner vilket är en ökning med 35 procent*.

Även om en del kan förklaras av ökade inkomster från live-produkten så har jag inte lyckats hitta upprop om att införa ett lönetak åt artisterna. Inte heller hör jag musikälskare beklaga sig över att skivbolagen tjänar för lite pengar.

Anledningen till det är att den ökade konkurrensen på distributionssidan har gett oss en överföring av förmögenhet från de stora skivbolagens resultaträkningar till oss konsumenter. Vi upplever ett större utbud av tjänster och bättre tillgänglighet på musik.

De missade skiftet

Man kan naturligtvis skylla den försämrade lönsamheten på piratnedladdningen. Men snarare handlar det om dåligt management och en oförmåga från skivbolagen att tackla ett teknologiskifte. Men upptagna av sin desperata jakt på pirater missade skivbolagen så gott som hela teknologiskiftet.

För det var kanske i första hand inte gratis musik vi i själva verket var på jakt efter, utan tillgängligheten. En avhandling från IFN** visar att i samband med att Ipred-lagen introducerades gick Internettrafiken ned och försäljningen av fysisk musik ökade med 27 procent.

Denna effekt försvann dock helt efter så lite som sex månader. Men faktum är att även försäljningen av digital musik mer än fördubblades och till skillnad från korrigeringen av den fysiska försäljningen minskade inte denna tjänst i volym efter sex månader.

Vi har med andra ord sett en transformation på marknaden med där nya distributionsformer har tagit marknadsandelar och där plattformer som iTunes Store och Spotify har tagit marknadsandelar i denna del av musikindustrins värdekedja.

Spelarnas egen kanal för deras talang

Men precis som inom musikindustrin är det I första hand spelarna som idag har monopol på produkten fotboll och klubbarna runt om I Europa fungerar som distributionskanaler för deras talang.

Spotify AB omsättning och profit/loss. Introduktionen av deras fantastiska tjänst ut på marknaden hade inte varit ok om Michel Platini hade reglerat musikindustrin på det sätt han vill förändra fotbollen. I den världen får måste allt finansieras genom befintliga intäkter.

Den stora skillnaden och anledningen till att vi bekymrar oss om klubbarnas ekonomier är att fotbollskonsumenten i första hand identifierar sig med, följer och sympatiserar med klubbar och inte spelare.

Men trots det faktum, borde vi verkligen uppröras över att klubbarna tjänar för lite pengar? Jag kan finna detta fenomen något märkligt, faktiskt.

Alla företag/klubbar kan inte gå bra

I England dit debatten om ekonomiskt blödande klubbar kanske har riktats allra kraftigast ägs klubbarna av privatpersoner. Och precis som i alla andra industrier kan inte alla företag gå bra.

En innovation som lanseras och blir attraktiv drar till sig nya producenter som vill dela av den nya produktens vinster. Konkurrensen mellan producenterna pressar priserna nedåt alternativt adderat mervärde till produkten. Konkurrensen driver ner företagens vinst och flera dåligt presterande företag slås ut från marknaden, andra köps upp och går samman.

Idag består musikindustrin av fyra globala jättar, Big4. 2004 bildade Sony Music Entertainment 2004 och Bertelsmann Music Group, Sony BMG som är ett 50-50 joint venture. EMI har sedan ett tag tillbaka velat slå ihop sig med Werner men hindrats av konkurrensmyndigheterna.

Av 85 klubbar existerar fortfarande 85

Samma mekanism borde rimligtvis infinna sig även Inom fotbollsindustrin som ju är en konkurrensmarknad. Den stora skillnaden är dock att sammanslagningar mellan klubbar av naturliga skäl sker ytterst sällan.

Lika sällan försvinner klubbarna från kartan eftersom de klubbar som trots allt går i konkurs oftast kommer tillbaka. Istället är det de privata ägarna som drabbas och klubbarna övertas av nya ägare.

1923 fanns det i de fyra högsta och professionella engelska divisionerna 88 fotbollsklubbar. 85 av dessa existerade även 2008. Endast nio lag hade degraderats två divisioner eller mer. 48 lag (54 procent) återfinns i samma division som 1923.

Misskötta klubbar blir befriade

Om vi istället tittar på ägandet så har ungefär 60 engelska klubbar sedan 1992 drivits till administration där ägarna har förlorat sin investering och nya ägare har tagit över.

Klubbarna försvinner således inte så varför ska vi tycka synd om redan rika personer som förlorat sina pengar i jakten på sportslig framgång? Borde vi istället inte glädjas fansen vars misskötta klubbar blir befriade från dåligt management? För I Michael Platinis drömvärld med restriktioner skulle alla dessa ägare få fortsätta att fatta dåliga beslut under en betydligt längre tid.

Men tvärtemot vad många tror och säger så är fotbollsindustrin i Europa oerhört lönsam. Den stora globaliseringen som följde efter Bosmandomen samt avregleringen inom trafikflyget har skapat en helt ny industri för fotbollsresor.

Media och spelbolag driver intresset

Vi har TV-bolag som distribuerar produkten och som tack vare förvärv av sändningsrättigheter har kunnat nå marknadsledande positioner. Men även i övrig media har fotbollen fått betydligt mer utrymme under de 20 senaste åren. Och spelbolag icke att förglömma, naturligtvis.

Även klubbarna är inte sällan vinnare, men den stora skillnaden är att klubbägarnas nyttofunktion i allra flesta fall skiljer sig från de intressenterna där ekonomisk vinst på nedersta raden är den främsta drivkraften.

För de allra flesta klubbägare kommer utdelningen i form av sportslig framgång, mästerskapstitlar, erövring av världen genom kvalifikation till europacuperna.

Men vi glömmer ofta bort vinnarna lite längre ned i näringskedjan där klubbar säkrar uppflyttning till division ovanför alternativt undviker nedflyttning. Det måste väl ändå vara bra för oss som följer fotbollen?

Måste ha en balanserad ekonomi, enligt Platini

För snart ett år sedan lanserade UEFA med Michel Platini i spetsen nya regleringar, Financial Fair Play. I grund och botten går det ut på att klubbarna inte ska få spendera mer pengar än vad de har i intäkter.

Straffet för regelbrott är uteslutning från de från UEFA organiserade turneringarna. I grund och botten är det här ett verktyg för är en överförig av värde från spelare och oss konsumenter till klubbägare. Om nu reglerna kommer att följas så innebär det att en redan segmenterad topp i fotbolls-Europa cementeras.

Även om man alltid kan diskutera den förväntade effekt det kommer orsaka oss så borde ett mycket rimligt antagande vara att det i alla fall inte blir till vår fördel.

Fotnot: Financial Fair Play har undertecknats av de marknadsledande klubbarnas ägare och tjänstemän och det är naturligtvis så att om regleringarna hade varit till deras nackdel så hade de ju inte skrivit under detta avtal. Och naturligtvis önskar de fyra stora globala skivbolagsjättar över allt annat att de kunde verka på en marknad där de själva kan bestämma över marknadsförutsättningarna och begränsa möjligheterna för uppstickare att sno åt sig marknadsandelar inom musikindustrins värdekedja.

* http://www.kth.se/aktuellt/artisternas-intakter-skjuter-i-hojden-1.50936

** "Piracy, Music and Movies: A Natural Experiment" - Adrian Adermon & Che-Yuan Liang