Skall vi sitta där lite skamsna över njutningen vi känner över Spaniens lekfullhet, tyskarnas offensiv eller den store Ibrahimovics glansnummer i dirigentrollen med kaptensbindel om armen, eller borde vi ta avstånd, uttrycka vår avsky, gå ut och demonstrera mot valet av stora mästerskap i länder med rasism, korruption, odemokratiskt ledarskap och fängslade oliktänkande?

Jag tänker då njuta. Utan ett uns av dåligt samvete. Och jag tänker inte känna mig aningslös och världsfrånvänd för det.

Vi kan ju inte sortera upp världen

Idrotten bör säga ifrån lika tydligt som alla andra. Men jag förstår inte alltid deras dubbla budskap. Det är viktigt att vara där och upprätthålla dialog – men, vi åker inte dit under EM. Är det bra eller dåligt att vara där?

Vi kan ju inte sortera upp världen i onda och goda efter eget gottfinnande för att därefter bestämma vilka länder vi skall resa till, vilka vi skall umgås med på en internationell arena där isolering aldrig varit bättre än insyn.

Vi kommer inte tycka bättre om Ukrainas styre för att de genomför ett fotbolls-EM som en odemokratisk regim och bottenrika oligarker sytt ihop.

Då var det minsann tyst

Okunniga debattörer tycks tro att de nyss upptäckt en världsbild som är ny. Det har ”alltid” sett ut så här.

Jag läste aldrig några protester från vare sig vänster eller höger när Sverige spelade EM-matcher i Bulgarien, Rumänien, Östtyskland och Sovjet, då när den kommunistiska diktaturen var som råast och djävligast, när människorna där förföljdes, fängslades, angavs och bevakades ända in i sina sovrum.

I länderna bakom järnridån fanns ofria folk som spärrades in bakom sina landsgränser förutsatt att de inte utvecklades till ledstjärnor inom sport och kultur och kunde göra riket tjänster som de grymma diktaturernas PR-lakejer. Då kom förmånerna.

Kräk till politiska ledare

Världen har alltid bestått av länder och regimer som begår grymma brott mot sitt eget folk. Men vi reste till Sofia, Bukarest, Moskva och Leipzig på den tiden. Och ingen gav spelarna uppdraget att stanna hemma, protestera, ingen tyckte att östblocket borde vara utestängt från de stora mästerskapen. Lars Ohly åkte gladeligen dit.

Så i konsekvensens namn kommer jag att njuta fotbollen nu som då men alltid tycka illa om de svaga, rädda kräk till politiska ledare som måste hota, kränka, plåga och straffa oliktänkande i sina egna länder.

De må befinna sig både till höger och vänster om det som kan anses acceptabelt.

Var har vi Erik Hamrén?

Grekland och Danmark har blivit Europamästare i fotboll. Det är just sådana ”mirakel” som håller svenska gulddrömmar vid liv.

Så Sverige kan vinna EM?

Nja, det tror jag ändå inte. Chansen var större i Portugal 2004, då så många var så bra samtidigt.

Jag är inte riktigt säker på var jag har Erik Hamrén.

Är väl ändå Zlatan som bestämmer

Jag tyckte han kom som den spänstige Solstickan-gossen på tändstickspaket, en kontrast till Lagerbäcks litye mörkare plån. Men där Lagerbäck kunde vara lite trist men konkret tycker jag Hamrén pratar i grötiga gåtor. Och ”det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta”, som min gamle svensklärare sa en gång.

Men det är väl ändå Zlatan som bestämmer, så det kanske spelar mindre roll.

Tyskland är min favorit. Tyskarna väljer ofta kortaste vägen till målet och springer mest för att komma dit.

Spanjorerna, de regerande mästarna, spelar vackrast, syr de tjusigaste mönstren men har ibland samma beslutsångest som konstnären som inte riktigt vet när han skall sätta det sista penseldraget.

Roy, en klok man

Holländarna var så satans elaka i den senaste VM-finalen, att jag inte unnar dem segern och England, som egentligen har en generation med kapacitet, känns ändå lika långt från guldet som Halmstad BK 1976 när Roy Hodgson kom dit och uträttade underverk med en ny metod för fotboll.

Hans fotboll är inte lika revolutionerande idag men Roy är en klok och fin man, en auktoritet med stor social kompetens och han är smart nog att ta det bästa ur varje enskild begåvning.

Italien, Zlatans Italien? Ja, kanske ändå. Italien är alltid bäst när skandalerna (läggmatcher? mutor?) trycker upp laget mot skranket för att få en förklaring.

Ett ruggigt psyktest

Inledningsmatchen mot hemmanationen Ukraina kommer att bli ett ruggigt psyktest för det svenska laget mot en publikstorm som kommer att kännas som en motvind på tjugo sekundmeter.

Frankrike med gamle guldbacken Laurent Blanc har ett fiasko från Sydafrika-VM att reparera och spelar de fotboll som fransmän kan, har inte Sverige en chans.

Och så England då. Som alltid varit större, bättre, starkare men nästan alltid får stryk av Sverige.

Det blir mycket försvarsspel. Och tyvärr är det inte det här svenska landslagets allra bästa gren.