Det var på Sundspärlan som svensk fotboll sparkade loss säsongen 2012 och det var härligt att höra hur valserna gick på det gamla danshaket.

Lät riktigt bra, först

Och om inte ett hederligt gammalt folkparksslagsmål, så hettade det i alla fall till så fort de två nya ordförandena för fotbollens två maktcentra, Karl-Erik Nilsson, Svenska Fotbollförbundet och Lars-Christer Ohlsson, Svensk Elitfotboll, kom upp på scenen samtidigt.

Det var inte svårt att höra, när de ”jungfrutalade” var och en för sig, att Nilsson ville famna hela den stora, brokiga fotbollsrörelsen, allt från lingonserier till Champions League-kval, medan Ohlsson bara har ett för ögonen; en rikare, därmed mäktigare, därmed bättre svensk elitfotboll med internationella ambitioner.

Det låter ju som om det borde gå att samordna.

Han ville köpa Allsvenskan

En som står för ideologierna och de nödvändiga, politiskt korrekta flosklerna och en som med iskall beräkning och utan romantiska drömmar ”lurar” näringslivet på så mycket pengar som möjligt.

Så löd också programförklaringen från vardera hållet: Svenska Fotbollförbundet och SEF har exakt samma syn på den här frågan!

Jovisst, det gick nog bra att dansa i takt, till och med kind mot kind, ända till den arge rivalen dök upp i förklädnad av programledaren Tommy Åström (Canal Plus). Han erbjöd sig (fiktivt?) att köpa Allsvenskan och undrade vem han skulle förhandla med.

Men då blev de oeniga

Då började Nilsson och Ohlsson dansa i otakt.

”Det är vi som äger Allsvenskan, du skall förhandla med oss”, förklarade Nilsson.

”Det är vi som ansvarar för den kommersiella utvecklingen av Allsvenskan, du skall förhandla med oss”, sa Ohlsson.

Slutdansat?

Precis som RF och SOK

Hur som helst; mitt framför Fotbolls-Sveriges samlade förbundsledning, tränarkår, sportchefer och andra klubbledare, flera hundra medierepresentanter, stod de nya dubbelnamnen, Karl Erik och Lars Christer, och demonstrerade öppet, att de inte på långa vägar är klara med rollfördelningen.

Vem som skall dansa när Marknaden bjuder upp?

Antingen får vi se det som början till en konflikt lik den som i decennier pågått mellan RF och SOK, och som väl aldrig riktigt läker, eller, mindre konspiratoriskt försöka inse, att så här ser det ut, så här har det ”alltid” sett ut, ända sedan Tage Erlanders och Marcus Wallenbergs dagar.

Tänka på Bjuv, Habo,Räppe...

Staten och kapitalet. Hand i hand. Möjligen mera hatkärlek än passion, kanske inte kind mot kind, men numera finns det ju så många sätt att dansa, med närhet och avstånd på samma gång.

För det är klart, om nu Lars-Christer och hans vd, Mats Enquist, skall fördubbla elitklubbarnas inkomster, stärka svensk fotbolls varumärke, så är det väl naturligt att Karl-Erik, som ser till hela Fotbolls-Sverige, också tänker på Bjuvs IF, Vejbyslätts IF, Hånger IF, Habo IF, Ödåkra IF, Brösarps IF och alla andra vackra avstampstuvor i lingonserierna. Man hittar dem som moderklubbar tillsammans med Rydebäcks IF, Kvarnby IF, Lagans AIK, Nybro IF, Räppe GoIF, Ekets GoIF, Kvarnby IK i mästarlaget HIF:s trupp för 2012.

”När det regnar på prästen så droppar det på klockaren.”

Det var Lennart Johansson (bl a) som i egenskap av UEFA-president såg till att det enorma inflödet av pengar från TV och reklam, en följd av succén Champions League, inte bara hamnade i de största klubbarnas fickor. En liten Robin Hood-kampanj styrde över medel till länder och klubbar som utgör de starkaste varumärkenas underleverantörer.

Vem ska dansa med vem?

Där var Lars-Christer Ohlsson som Johanssons högra tjänstemannahand involverad. Så han om någon förstår hur fotbollens biståndsverksamhet fungerar.

Han är en tuff förhandlare. Nilsson får det inte lätt. Men för svensk fotbolls bästa måste de samarbeta. Och det skall nog gå. När de väl kommit överens om vem som skall dansa med vem.

På Sundspärlan i Helsingborg var det lite otakt i koreografin.