Ett spontanbesök i vildmarkens utpost resulterade i en halvblöt upplevelse. 

Planen är ändå någorlunda torr med bara små inslag av lera. Pölar som uppmanar till att hoppa i för att öka spänningen. Vid ena sidan ligger lite snö kvar även om kristallerna är stora av solens gnetande på dem. På andra sidan finns ett smalt lång dike som säkert stoppar en hel del bollar på flykt. Sittbänkarna lutar lätt utåt och behöver både uppstagning och bli målade. 

Plötsligt bryr sig ingen om bollen

Över planen rör sig olika grupper med barn efter fotbollen som tar sina egna vägar vid möte av större grus. Barnen ler med hela ansiktet och springer allt vad de kan tvärsöver planen. Fram och tillbaka och ibland över till den andra gruppen som plötsligt tappar intresse för sin egen boll och jagar deras. Det är glädje, skratt och energi som får oss vuxna att sucka högt.

En boll rullar ned i diket och ett förtjust skrik kallar dit alla ungar från plan. Tränaren suckar högljutt och utbrister ”grodfotboll” med ett stort leende. För en oinvigd kan det bli väldigt märkligt men har man någon gång försökt att fånga uppmärksamheten från ett barn som hittar groddyngel så förstår man. 

Fotbollstränandet får ett abrupt slut och barnen skingrar sig efter ett tag när groddynglen blivit synade och petade på.

På deras vis

Det finns de som anser att detta inte är någon vettig fotbollsträning. En bra fotbollsträning skingrar inte klungan som jagar bollen. En bra fotbollstränare ser till att riktig fotboll spelas med backar och anfallare. 

Men hur utvecklande är det för ett gäng 9-åringar att bara finnas med i laguppställningen och knappt vara på planen, kanske bara röra bollen tre gånger.

Hur kul, stimulerande och lärande är det när de vill jaga bollar, springa, skratta tillsammans med andra? Och även få en tillsägelse när sinnet och frustrationen rinner över och det går lite över styr. Till och med springa över varandra, få skrubbsår och tröstande ord av både kompisar, tränare och föräldern utanför plan. 

Allas rätt till idrottande

Det här gäller all idrott inte bara fotboll som jag här tog i exemplet eftersom många kan relatera till den. Enkel att utöva med endast en boll som styr leken. Jag vill tydliggöra att jag tar upp ämnet sund barnidrott, väl medveten om att det finns fler föreningar som det fungerar i än som det inte fungerar i.

Sund barnidrott, idrott på barns villkor, allas rätt till idrottande, ord och meningar som alltför många gånger har blivit benämningar på ett önskat läge men som många inte riktigt har greppat.

Ibland, eller för ofta, kan idrottandet bli för allvarligt, för styrt och för kontrollerande i för tidig ålder. 

Hur länge ett barn kan behålla fokus...

Vem styr det? Är det föräldrar som vill att deras barn verkligen ska bli eller få det som de själva aldrig åstakom eller fick. Eller är det ambitiösa ledare som vill skapa en bra grund för den idrott som föreningen har.  Är det ett specialförbund som trycker på att idrotten ska se ut på ett visst sätt för att få den status som sig bör eller är det själva föreningen.

Jag är säker på att ingen vill skapa en osund barnidrott och jag är övertygad om att med rätt kunskap och bildning så blir det på barnens villkor. Vi är alltför många som kan regler och strategier för själva idrotten. Kanske inte hur bred träffplankan i längdhopp är, hur långt avstånd till tavlan i bågskyttet det ska vara och hur snabb signalen från hjärnan till foten går vid en start i motocross, men, ja, ni förstår. 

Men hur många av oss har samma kunskap i hur länge ett barn i förpubertet kan hålla sitt fokus på målet. Att det kan vara smart att byta moment ofta för att hålla upp intresset, att leken blir det centrala och hur man kan ”leka idrotten”. Hur vi lägger upp träningen så alla kan vara med. Hur tränaren måste styra vissa moment så ingen blir bortglömd, inte blir vald sist eller inte alls i vissa sammanhang. 

Alla får maximal bollkontakt, minskar väntetiden på sin tur i bowling och har rent ut sagt mastodantmegasuperkul på träningen och vill återkomma nästa gång och nästa gång.

Efter utbildning kommer bildning

Jag tror som jag sa på bildning inte bara utbildning.  Det är bra där man konsumerar och tar in all fakta som redan finns men för mig räcker det inte. Hur många av oss har inte varit på konferens och kommit hem sprudlande och energirik och möts av både motsträviga surdegar till ”vi har alltid gjort så här och det har funkat” mentalitet. 

Efter en utbildning bör det finnas en bildning där man jobbar igenom frågan. Stöter och blöter dem, kritiskt granskar, tappar fokus, spårar ur för att återkomma till ursprunget, bli berörd på olika sätt, kan med känslan förstå, vränga runt formuleringar till att efter någon vecka, några månader har förankrat budskapet i kroppen med både känsla och förstånd. 

Bland och med ledare, bland och med föräldrar.