Det somliga kallar ”ett utmärkt val”, betecknas ofta av andra som skäl att kräva juryns omedelbara avgång. Det som framstår som en självklar bragd i en sport, kan vara rena skämtet i en annan.

Men vad är en bragd?

Jag citerar det som kallas statuternas kärnparagraf:

”Med bragd förstås i detta sammanhang ett avgörande av hög rang, vunnet genom ett exceptionellt uppbåd av tekniskt och taktiskt kunnande, segervilja och energi i förening med idrottslig ambition. Bragdens värde anses förhöjt i ett fall där avgörande skett i ett svårt och vanskligt läge. En serie bragder innebär ytterligare kvalificering för utmärkelsen”.

Sensationella vinnare

För väldigt många förknippas ordet bragd med sensation. Typiska exempel på detta är Richard Dahls EM-guld i höjdhopp 1958, Stellan Bengtssons VM-titel i pingis 1971, Mats Wilanders seger i franska mästerskapen 1982, Pernilla Wibergs VM-guld i storslalom 1991, damstafettlagets OS-guld 2014. Bara några exempel.

Men det är inte alltid juryn erbjuds överraskningar och sensationer av nämnt slag och då kommer andra kriterier in. Det måste numera handla som prestationer i stora sammanhang, VM, OS, EM, stora cuper och världsomfattande årliga tävlingar i sporter som golf, tennis, ridsport etc.

1944 fick skidkungen ”Mora-Nisse” Karlsson bragdmedaljen för att han gjorde rent hus på SM. 1933 belönades bandymålvakten Sven ”Sleven” Säfwenberg sedan hans lag vunnit SM-finalen med 11-1. Han ansågs vara en stor ledargestalt.

Brons slog ut guld

Numera är kraven betydligt högre, även om det kan noteras att VM-bronset i fotboll 1994 slog ut det första svenska OS-guldet samma år. Det beslutet avslöjar också hur högt fotbollen värderades, som en globalt betydligt starkare sport än ishockeyn. Det fick hockeyvännerna finna sig i.

Favoriter kan också utföra bragder. Förväntningstrycket har förstört många medaljhopp. Ingemar Stenmark och Björn Borg klarade detta tryck på ett bättre sätt än många andra och var också de första som fick sin andra bragdmedalj 1978.

Därmed startades också den långvarigaste konflikten i medaljens historia: 1980 vägrade Thomas Wassberg att ta emot sin bragdmedalj, eftersom han ansåg att Sven-Åke Lundbäck ”berövats” en medalj två år tidigare.

Det dröjde 33 år tills Wassberg tog emot den belöning som präglad och klar legat i Svenska Dagbladets kassaskåp hela tiden.

Två inställda möten

Oftast tas jurybesluten i enighet, men åtskilliga gånger krävs provröstningar tills en majoritet nås. Vid två tillfällen har mötet ställts in: 1) 1942 när Gunder Hägg belönades för 10 världsrekord 2) 1959 när tidningsledningen inte ville utse Ingemar Johansson, som ju blivit världsmästare i tungviktsboxning. I stället fick skyttekungen Agne Simonsson medaljen.

Vid båda tillfällena ringde man runt till ledamöterna för att nå önskat resultat. I Häggs fall var beslutet självklart. I Ingos fall låg en allmän motvilja mot proffsboxning i botten, men även den som delar den åsikten, måste medge att myglet var orättvist och obehagligt. Ingen skugga över Agne Simonssons prestationer på Wembley, men sidsteppandet av Ingo förblir en ful fläck i bragdmedaljhistorien.

Men på tisdag sker mötet förhoppningsvis enligt traditionella principer med pläderingar, motiveringar och beslut i en lagom oenig anda. Någon absolut sanning finns inte i dessa sammanhang. Troligen får Sarah Sjöström sin andra bragdmedalj, men det skulle vara roligt om juryn vågade avvika från det väntade och valde Tove Alexandersson, drottningen av skog och snö!