Den svenska idrottspolitiska kartan håller på att ritas om. Vilken stig ska väljas till fler aktiva och bättre hälsa? Jag försöker förstå och hitta någorlunda rätt i alla de tre roller som jag har som forskare, idrottspolitisk expert inom kommunsektorn och som förtroendevald inom idrottsrörelsen. Vad är det som händer?

Allt mera till idrotten

Förutsättningarna är följande. En stadig utveckling mot minskade andelar aktiva och medlemmar inom idrottsrörelsen. Årets ökade antal deltagare, som beror på ökad barn- och ungdomsbefolkning och migration, förändrar inte den stora bilden. Samtidigt har ökningarna av satsningarna från stat och kommun varit mycket stora.

Det är tveksamt om något annat politikområde överhuvudtaget varit föremål för liknande anslagsökningar och utbyggnad av dess infrastruktur av anläggningar som idrotten sedan 90-talskrisen.

Varför har de statliga satsningarna på idrottsrörelse gått från i runda slängar en halv miljard kronor i mitten på 1990-talet till att nu ligga och sniffa kring två miljarder årligen? Ett självklart svar är att det finns en stark tilltro till idrottsrörelsen.

Tacka Svenska Spels överskott

Tilltron till idrottsrörelsen har varit mycket stark i mer än hundra år. På goda grunder. I Sverige idrottar mycket stora grupper av befolkningen och många gör det i föreningar. Men i ljuset av de offentliga satsningarna har det under senare år allt mer kommit att diskuteras idrottspolitik utanför den idrottsrörelse som tidigare ganska ensamt har definierat just vad idrottspolitik ska vara.

Något nytt har hänt. Detta oavsett vilken ståndpunkt man sedan intar till utvecklingen.

Professor Johan R. Norberg har i en ny bok ställt frågor kring vem beslutade egentligen att satsningarna skulle öka så mycket och med vilka argument motiverades dessa.

Hans svar är att det egentligen inte finns några entydiga motiv. Ökningen var främst en effekt av att överskottet från Svenska Spel blev större och att detta överskott gick direkt till idrottsrörelsen utan att passera några större politiska överväganden.

Nytt isrottspolitiskt klimat

Det är i ljuset av Norbergs slutsatser som man kan betrakta regeringens tydliga skrivningar i budgetproppen. Det finns ytterligare tecken på ett nytt idrottspolitiskt klimat. Ett är den genomlysning som riksdagens kulturutskott presenterade i våras. Utgångspunkten var den historiskt sett stora ökningen av statsanslaget till idrottsrörelsen och befolkningens minskade deltagandet.

Frågan var vad vi skattebetalare fått för pengarna. Svaret som gavs var att vi inte riktigt vet vad vi fått.

Det mullrades inte så lite från idrottsrörelsen kring genomlysningen. Förmodligen både på grund av tydligheten i frågeställningarna och de lite otydliga vägarna till svaren.

Jag tror också att mullret, som lindades in i uttalanden som ”det luktar revisorstänk”, kom sig av en insikt som är svårare för oss inom idrottsrörelsen att yttra än för oss som arbetar med idrott utanför idrottsrörelsen.

En insikt i att det faktiskt ligger något i frågorna och att svaren skaver. För oss som forskar om idrott är hela processen under alla omständigheter intressant att resonera kring.

En tilltro som minskar

Kulturutskottets genomlysning är ett tecken på att den offentliga tilltron till idrottsrörelsen börjar att naggas i kanterna. Då kan själva idén om en fristående idrottsrörelse som förverkligare av alla samhällets idrottspolitiska mål att utmanas.

Det lätt paradoxala är att man från idrottsrörelsen sänder ut tvetydiga signaler som kan tyda på att man vill att det offentliga samhället ska börja formulera tydligare politik och ta tydligare beslut kring just den idrott som man tidigare värnat om som fristående från sådant. Det behöver inte vara fel. Det kanske till och med är klokt. Det får andra bedöma.

Vilka är då signalerna? Riksidrottsförbundet har antagit ett intressepolitiskt program där man pekar på vad man vill att andra ska göra. Det är ett tecken på en vilja till idrottspolitiskt engagemang hos andra än den egna organisationen.

Krav på effekter

Detta kan, ur ett längre historiskt perspektiv, tolkas som ett brott med en tidigare hållning. Ja, självklart har alltid rörelsen formulerat olika krav på andra aktörer, men sett i ljust av de senaste årens utveckling bidrar de till just ”revisorstänk” krav på effekter som kopplas till slantarna, anläggningarna och idrottens legala förutsättningar.

Jag värderar inte statens vilja till mer klarhet kring vad idrottsanslaget bidrar till eller de olika krav om ökat engagemang kring idrottandet hos det övriga samhället som idrottsrörelsen formulerar. Om man lyfter blicken lite över alla olika dagsaktuella och kanske välmotiverade krav så kan man se att den svenska idrottspolitiska kartan håller på att ritas om.

De som håller i pennorna finns både inom och utanför idrottsrörelsen. Det är en ny situation som kan göra mig lite villrådig men den kanske också kan bidra till något nytt, ännu bättre och attraktivare.