Jag har agerat för jämställdhet i många år, av det enkla intellektuella skälet att alla andra ställningstaganden saknar faktagrund. Jag har naturligtvis agerat mot homofobi och jag är aktiv med att bekämpa det fruktansvärda hedersförtryck som hundratusentals invandrartjejer utsätts för. Min förhoppning är därför att det finns ett visst förtroendekapital som gör att jag kan ha åsikter i den här frågan.

Få når hela vägen fram

Verkligheten när det gäller ersättning till idrottare för att idrotta ser ut ungefär så här:

Långt över 90procent av alla idrottare får betala för att idrotta. Andelen som har en lön som är högre än svensk genomsnittslön (för närvarande 32 000/mån) är försumbar, dvs ett par tre tusen personer i Sverige av 3,2 miljoner som idrottar. Dvs en promille. Något som kanske primärt föräldrar till idrottande barn bör ha i åtanke. Sannolikheten att ungen kan leva på idrott är så liten att den skall bortses ifrån.

För den absoluta majoriteten av idrotter finns det inte ens om man är i världselit några pengar som räcker till en lön. Utvecklingen är dessutom så trist att en ökande andel av de pengar idrotten omsätter globalt hamnar hos färre sporter och högst upp i den globala näringskedjan.

De får vara utan

I det här sammanhanget tillhör damfotbollsspelarna den absoluta eliten medan skyttar, fäktare och idrottare inom ett femtiotal idrotter betalar även om de är i världselit.

Idrotten har i princip följande intäktsslag

Bidrag från samhället. Här är total jämställdhet en självklarhet. Likaså bör träningstid på anläggningar ägda och drivna av det offentliga fördelas totalt jämställt.

Mediarättigheter, några få sporter är så stora att de kan få betalt för tv-rättigheter. För de flesta är det en dröm. Tv-bolagen är strikt kommersiella och betalar utifrån hur mycket de kan tjäna på rättigheten. Här finns ingen jämställdhet och kommer aldrig att finnas. Det är dessutom så illa att vi får ett paradigmskifte där vi inte ens vet om begreppet tv-bolag finns om fem år.

Sponsorintäkter. De är inte heller jämställda och får enligt lag inte vara det heller. Skatteverket är noga med att ett företag för att ett sponsoravtal skall vara avdragsgillt, dvs ses som en normal kostnad i verksamheten skall vara totalt affärsmässigt. Företag får inte ge bort pengar eftersom det minskar statens intäkter i vinst och utdelningsskatter. Är sponsringsavtalet inte lönsamt för företaget så skall det ses som gåva och är inte avdragsgillt.

Tjejernas eget ansvar

För artister inom musik är ovanstående principer kristallklara. De artister som säljer många skivor och fyller stora hallar för konserter tjänar ofantligt mycket mer än poeter som säljer 300 ex och får 20 åhörare vid en poesiafton på ett bibliotek. Så skall det självfallet vara också.

Vill damfotbollsspelarna tjäna mer pengar så har de samma ansvar som klubben att se till att fler köper biljetter till matcherna, fler betalar för att se matcher på tv, fler företag vill synas tillsammans med klubbar och spelar.

Som de inte förtjänar

Det blir patetiskt när egna tillkortakommanden leder till slutsatsen att någon annan skall betala de pengar man inte förtjänar.

Sponsorer må ha hur starka jämställdhetssträvanden som helst, Ledningen i bolaget och dess styrelse har enligt lag att i första hand optimera vinsten (och därmed skatterna) det är den uppgift samhället givit företagen.

Damfotboll är ett område som fler bör sponsra eftersom det kan ge bra lönsamhet för sponsorerna, men bara om det pris man betalar är relevant utifrån de konsumenter man når.

Klubbarna ska bygga soliditet

Slutligen så har damfotbollen många skäl att minska ersättningen till spelarna och fokusera på att bygga soliditet i klubbarna. Det är enda sättet att över tid kunna öka ersättningen till spelarna. Det är bara genom mer professionella organisationer som intäkterna kan öka.