För jag tror inte det finns ett enda laboratorium ens på högstatusuniversiteten i USA, där han är född, där man har kunnat räkna ut hur en människa av alldeles egen kraft (nåja, staven) skall kunna ta sig över höjder en bra bit över sex meter.

Sitt eget laboratorium

Duplantis är sitt eget laboratorium. Med sig i livet fick han en genetisk uppsättning av komponenter som gör hela detta overkliga möjligt, men han var också en liten amerikansk grabb en gång i tiden han också som lekte i sandlådan. Dock inte med hink och spade som de flesta andra utan med en hoppställning, en stav och en ribba och det hade väl aldrig gått, han hade nog tröttnat inför en så hopplös uppgift om inte den enorma talangen funnits där.

Man tog för första gången, nu borta i Eugene i Oregon där världsmästerskapen gått utan att amerikanarna brytt sig särskilt mycket, den nu mera gränslösa datatekniken till hjälp för att kolla det vi alla undrat över; han flög ju över, säger vi, och så kommer reprisen och vi noterar att ribban dallrar lite. Nu fick vi beviset. Som närmast, i världsrekordhoppet, andra försöket, var hans kropp 8 centimeter ifrån rivning. 

Människan lekte helt enkelt med sitt eget enorma världsrekord på 6.20 och tänkte väl, att nu skall du få, ribbjävel, nu tänker jag inte röra vid dig. Han flög alltså över. På samma sätt som när han tar 5.75 eller 5.93. Det var, med all sannolikhet och med alla denna grymt svåra grens alla parametrar inräknade, det mest perfekta stavhoppet som någon mänsklig varelse utfört.

Ett klokt beslut

När jag var barn låg världsrekordet på 4.77 och den som ägde det hetter Cornelius Warmerdam och han var den gamla klassiska bambustavens siste store behärskare. Sedan kom stålstaven och sedan glasfibervarianten, den som kunde böjas och - måste vi ärligen säga - blev den absoluta förutsättningen för att utmana rymden i denna spektakulära sport.

Armand Duplantis fick i sitt genetiska paket med sig alla förutsättningarna. Behändig i formatet, styrkan, snabbheten, koordinationen, psyket, nyfikenheten och modet. Han är en alldeles perfekt liten skapelse för denna udda konstart och det var väl alldeles klokt och genomtänkt att hans svenske agent, den framgångsrike och Malmöbaserade Daniel Wessfeldt, fick honom att lämna amatörlivet och skolan så att han också kan skapa sig en ekonomisk trygghet på sin specialitet.

Han säger själv att ingen i stavshoppscirkusen är snabbare än han, han har en egen liten specialitet när han låter staven glida ner i gropen för att inte avbryta sin finas rytm med ett för häftigt ”hugg”. Och det som imponerar allra mest när man följer hans väg upp mot höjderna är, att han med så förfinad perfektion kan få vartenda moment i varteviga hopp att se exakt likadan ut. 

Repeterar  sig själv

Stavhoppet är en byggnation med en massa steg och moment och man ser aldrig att han misslyckas eller slarvar med något. Man ser konkurrenter krångla sig över, sprattla och försöka i desperation, men Mondo repriserar bara sig själv som en väl förberedd konsertpianist som inte missar enda ton.

Det ser ut som en alldeles perfekt dataanimation men det är ett konstverk byggd med mänsklig kropp och hjärna.

Nu är han amerikanen som blir mer och mer svensk och jag kan inte se att Sverige någonsin - trots fantastiska individuella storheter före honom - haft ett idrottsfenomen som Duplantis. 

För vi måste nu göra jämförelser med resten av världen, med andra outstanding fenomen som förflyttat gränserna bortom det begripliga, varit före sin tid och mycket riktigt också varit omöjliga (hittills) att kopiera.

För att bara ta några exempel, kanske de bästa som går att hitta eftersom det också handlar om friidrottens hoppgrenar.

Kubanen Javier Sotomayor slog Patrik Sjöbergs världsrekord i höjdhopp (242) tre gånger och hans notering på 245 från 1993 firar alltså 30-årsjubileum nästa år.

Bob Beamon hoppade i tunnluften i Mexico City 1968 ofattbara 8.90 i längdhoppet - det krävdes en månlandning året efter för att rätta till proportionerna - och det dröjde till 1991 i Tokyos friidrotts-VM innan det rekordet blev slaget med fem centimeter av Mike Powell. Jag såg det med egna ögon på plats och nu har det rekordet stått i 31 år.

Var går gränsen?

Det är med dessa storheter vi nu jämför Duplantis som med sin bragd borta i USA nu har vunnit allt, EM, OS, VM och stärkt sin position som friidrottsvärldens mest attraktiva artist, han kan mycket väl komma att utses till världens bästa idrottsman alla kategorier och kön av spendersamma arrangörer och sponsorer kommer bara att bli längre och längre. Han bygger sitt imperium nu, Mondo, med grunden gjuten i Sverige.

Jag har nu sett världsrekordhoppet - det som indikerar möjliga framtida hopp över 6.30, kanske 6.40 - ett antal gånger och det är så rytmiskt, så stilrent och vackert, så perfekt i varje liten detalj att man häpnar, ja, nästan lipar. Han fick äga arenan precis så som en stor mästare i värd.

Men nu undrar man ju; var går den fysiska och geometriska gränsen för när det inte längre med vanlig människokraft går att få staven att resa sig, böja sig och skicka rymdresenären ut på sin hisnande resa?

Vill vi ens ha svaret? Bara fortsätta drömma och beundra.