Nu, hundra år senare, sker den olympiska öppningsceremonin i en orolig tid med en pandemi som ännu inte är över, krig på flera håll i världen, på ett jordklot allvarligt hotat av miljöförstörelse och med terror och kriminalitet som orosmoln svävande över världens största arrangemang. 

Den olympiska rörelsen brukar vilja framtona som ett parallellt Förenta Nationerna men varken FN eller IOK har kunnat ge några fredsgarantier. Det blir ett säkerhetspådrag utan like i huvudstaden i ett Frankrike  med ett delvis nytt politiskt landskap, med ett vatten i Seine som sägs vara badbart för första gången på nästan hundra år och med ett hysteriskt priskrig, grymma hotellpriser och, tydligen, därmed massor av lediga hotellrum. 

Ett olympiskt spel i dessa tider är per definition liktydigt med ett hot för en stad. Frågorna många ställer sig: vad kommer Putin att ställa till med som svar på att landet inte får medverka? Hur går det med säkerheten; Paris är ett utpekat mål för terrorism? Ingen är väl särskilt förvånad om strejker kommer att störa arrangemanget. 

I Frankrike är det väl alltid någon grupp som strejkar. Man talar om renhållningsarbetarna, järnvägsarbetarna, flygpersonal, poliser och brandmän som med diverse aktioner skulle kunna försvåra genomförandet. 20 000 soldater och 40 000 poliser har mobiliserats för säkerheten, massövervakning med AI kommer också att genomföras. Säkerhetsanordningarna lär totalt kosta 4,2 miljarder. En siffra som säger sitt om att olympiska spel idag är långt ifrån bara glädje och romantik och samvaro mellan länder. 

Eiffeltornet och rulltrappan

För hundra år sedan, 1924, var det ett förödande världskrig som skulle glömmas, sår som skulle läkas, hopp och glädje som måste ges plats. Nöjesstaden Paris var förstås extra lämplig skådeplats och det var soligt, hett och färgsprakande när 3000 deltagare samlades till tävling. Och, hör och häpna, med 126 kvinnor i startlistorna. Det var inte spelens skapare, parisaren Pierre de Coubertin, särskilt glad över. Han tyckte inte att kvinnor hörde hemma på tävlingsbanorna. 

Årets OS blir det första helt könsjämlika: 5250 kvinnor och lika många män. Exakt avvägt. I Paris 1924 skulle Coubertin tacka för sig som president för IOK och hans enda, stora ambition var att Paris skulle hala den skamfilade vimpel som hängt och fladdrat i Eiffeltornet sedan de helt misslyckade spelen 1900 då världsutställningen hade kvävt allt det olympiska. 

Det gick så långt att många trodde att den olympiska tanken skulle dö där i Paris, bara fyra år efter starten i Aten 1896. Det kom 50 miljoner besökande till Paris 1900. 

Men inte för att följa de andra olympiska sommarspelen. Det var världsutställningen som lockade. Spelen blev ett fiasko, utdragna över en hel sommar och med dåliga arrangemang, inga öppnings- eller avslutningsceremonier, nödtorftiga prisutdelningar, ofullständiga resultatlistor.  

Nej, det var Eiffeltornet och tandemcykeln som gjorde störst intryck på besökarna, de tekniska framstegen, explosionsmotorn och telegrafen, världens första rulltrappa, glödlampan med mera. Och kulturen stod i centrum. Spelens mest framstående svenskar: skulptörerna Carl Milles och Carl Eldh.

Nedtonad nationalism

Spelen överlevde dock och när Paris återigen fick förtroendet 1924 skulle Coubertin verkligen i sin hemstad visa styrkan i sin rörelse.  Europa hade börjat repa sig efter kriget sedan USA pumpat in miljarder i uppbyggnadsarbetet, bilindustrin hade tagit fart, radion startade ett segertåg över världen och nöjesindustrin började äntligen gå för högtryck efter år av fattigdom och modstulenhet. 

Jaques Offenbachs operettmusik spelades glatt och Maurice  Chevalier förförde med sin sammetsröst. Dansen Charleston hade gjort sitt intåg i nöjeslokalerna och köerna ringlade långa till biograferna för att se stumfilmsstjärnorna Rudolf Valentino, Gloria Swanson och Charlie Chaplin. 

Långa köer också till Folies-Bergere och Moulin Rouge och - faktiskt - till de olympiska tävlingarna som besöktes av totalt 674 000 åskådare. Idrotten fick stå i centrum när inte uppfinnarna var där och stal uppmärksamheten. 

Men i The Times kunde man också läsa om oordning och slagsmål under nationalsångerna, politiska misshälligheter och osämja mellan nationerna, drag av rasism och tvivelaktiga domslut. 

Coubertins tanke om att atleterna skulle tävla som individer och inte som representanter för nationer hade förfelats och spelen tydliggjorde hur de tävlande förvandlats till levande reklam för regimer och tidningen kallade dem ”krigare i bedräglig idrottsuniform”. Förslag restes om att tona ner nationalismen, kanske förbjuda nationalsångerna. Idrotten kändes för militärisk. Det var som att en oanad, berättigad rädsla låg och dallrade på väg från ett världskrig till ett annat.

Nurmi den störste

Nu, när spelen i Paris drar igång, är det med en salig blandning av amatörer och professionella som möts.  Alltifrån den amerikanske basketmiljardären LeBronJames till den svenske luftgevärsskytten Victor Lindgren från Sjöbo som är glad om han får ihop 10 000 kronor under ett år på sin träffsäkerhet. Med många däremellan som filar på sitt cv och försöker polera sitt varumärke. 

Om jag skulle välja den kanske störste genom tiderna i alla avseenden så får det bli den 5-faldige guldmedaljören i Paris för hundra år sedan, den finske långdistanslöparen Paavo Nurmi. Han hade tagit tre guld fyra år tidigare i Antwerpen 1920, ytterligare ett i Amsterdam 1928. Han kom, precis som vår svenska storstjärna på 40-talet, Gunder Hägg, att diskvalificeras för att han tog betalt (1 mark metern) för ett springa. 

För detta blev han förlåten av finländarna. Han var nationalhjälte. När Finland på 20-talet hade kris i sin ekonomi och inte fick några lån, USA vägrade,  skickade man över Nurmi som sprang 55 lopp på 100 dagar på den amerikanska kontinenten och vann alla utom ett. 

USA:s finansminister tänkte om; ett land som fostrat en sådan människa kan det inte vara farligt att låna ut pengar till. Finland fick sitt lån (betalade dessutom tillbaka allt). Har en idrottsman någonsin värderats högre än när Nurmi blev det ”värdepapper” som stod som säkerhet för en hel nations utlandslån. Tala om Idrottens Affärer.

Nurmi hade en rätt skön inställning till idrotten. Intervjuad inför sin 70-årsdag (av självaste president Kekkonen dessutom) sa Nurmi: ”Att springa är barnsligt och fullkomligt onödigt.”

Slutligen

Uppfinningarna 1900, kulturen 1924 - hur kommer vi att minnas 2024?

Väcker spelen frågan man egentligen inte vill ställa:  kan vi fortsätta med dylika mastodontarrangemang i framtiden eller blir riskerna för stora?