Jag tror att det har att göra med att man kommer en bit bort bort från märkvärdigheten, det stora, det som ger Bragdguldet (som också fyller 100 senare i år), det som ekar ute i världen, det som mäts i rekordtabeller och internationella medaljer. Det är lite som Sörgården mitt det väldiga, det kommersiella, det fåfängliga, det näringslivsbekostade, det lönsamma. Det är som att vi vill behålla lite av det där som var en gång. Lite naivt kanske, men ändå vackert.

Som ett idealsamhälle

Finnkampen är egentligen en nullitet för de stora och berömda, en av karriärens största upplevelser för dem som aldrig når de högsta tinnarna men förmår att slå en och annan finländare i den nedre delen av resultatlistan och räddar välbehövliga poäng. Det är för många känslan av att värderas lite extra trots medelmåttigheten, det är som en metafor för det som samhället bör vara men inte alltid är; ett samspel mellan dem däruppe i smöret och alla de andra, merparten, som är en alldeles given förutsättning för att hela det mänskliga samlevnadsmaskineriet skall fungera.

En påminnelse om hur viktigt det är att aldrig glömma bort, aldrig sluta att berömma och bete sig respektfullt emot alla dem som fungerar i diverse serviceorgan i basen av samhällspyramiden. De som de ansvarslösa och självgoda ofta hunsat med, tagit för givna, aldrig betraktat eller värderat efter förtjänst. De stora, självklara stjärnorna vinner därför att så många tvingas nöja sig med förlorarnas roll. Men den där femteplatsen i ett 10 000-meterslopp kan vara avgörande för om landskamperna slutar med vinst också för de priviligierade.

Det ger förhoppningsvis en påminnelse om hur beroende vi är av varandra. I alla livets skeden. Oavsett på vilken pinne på samhällsstegen vi står. 

Presidentens order

Men Finnkampen vore inte en betydande institution i svenskt idrottsliv om den inte också stått under diskussion. Mot de som förbehållslöst hyllar den som viktig och livgivande har också funnits kritikerna som menar att framgångar i finnkampen också verkar bedövande, invaggar sportens ledare i tron att svensk friidrott mår bättre än vad den gö.  Som institution unik som den längst pågående traditionen, en landskamp som pågått i 100 år med diverse uppehåll.

Finns det någon motsvarighet i världen; jag tror inte det. Bredden eller toppen, det var länge ett diskussionsämne inte bara i idrott. Lite och jämnstruket åt många, gynnsamma förhållanden för bara de som kan gå långt. Det är en match också på politisk nivå. 

Finnkampen är den ideala mixen.

Dramatiken har alltid funnits. När den store svenske idrottsledaren J Sigfrid Edström (Asea-chef, IOK-president under andra världskriget, Internationella Friidrottsförbundets skapare) slog klubban i bordet och diskvalificerade Finlands kanske störste idrottsman genom tiderna, långdistansaren Paavo Nurmi, beslutade finska friidrottsförbundets dåvarande ordförande Uhro Kekkonen (sedermera Finlands långvarige president) utan att förhandla med svenskarna att finnkampsutbytet skulle frysas mellan 1932-1938.

Fjäsk för nazismen

En mindre smickrande parentes (både för Finland och Sverige) var den famösa kampen på Helsingfors Olympiastadion 1940. De olympiska sommarspelen skulle gått i den finska huvudstaden det året men spelen var inställda på grund av krig (liksom de blev 1944) men Finland, som ville hålla sig väl med tyskarna i kampen mot Sovjetunionen), bjöd in också Tyskland att vara med i finnkampen. Sverige, med flera nazistbesudlade i idrottsliga toppisitioner, hade ingenting emot det och därför genomfördes för första och enda gången en finnkamp med nazistiskt gästspel och blåvita, blågula och hakorsdekorerade fanor fladdrande för vinden. Banketter hölls och höga nazidignitärer förärades ordnar och hedersbetygelser. Det är en svart, elak fläck också i den svenska idrottens protokoll.

Den starka vänskapen mellan Finland och Sverige finns dokumenterad i många sammanhang, men det har alltid funnits en grannrivalitet på idrottsbanorna, ungefär som mellan Norge och Sverige i skidspåren.

En gång löptes det så ojuste i ett 1500-meterslopp att alla löparna diskades. När det ett år såg ut mera som boxning än löpning i herrarnas 800 meter skrev den slagfärdige och fine tecknaren Tecknar-Anders i Svenska Dgabladet i en pratbubbla till ett av sina alster: ”The noble art of 800 meter.”

Humor, ilska, nationalism, tårar, glädjetjut, politik, stordåd och bragder i det tysta.

Finnkampen - som en spegel av livet självt.