Just det. Amatörer.

Rubriken på den svenska insatsen kunde uttryckts ännu råare: fiasko!

Saker skall nämnas vid sina rätta namn.

Ingen svensk kom i nivå med sitt personbästa. En (Emma Green Tregaro) noterade årsbästa. Men det var i kvalet.

Om svensk friidrott inte skall dö, om inte intresset skall försvinna, bland idrottstalanger, åskådare, finansiärer, måste amatörerna bort, proffsen in. En helt ny elitsatsning byggas.

Mystrend över hela friidrotten

Det är amatörer som på sin fritid instruerar och bär svensk friidrott idag. Utspridda över landet. Kraftsamling krävs. Också geografiskt. Elitämnena är få, de måste samlas och få professionell expertis till sin hjälp.

Nu vilar en sorts social mystrend över hela friidrotten, där årets höjdpunkt, oavsett VM eller OS, tycks vara att vinna den förbannade finnkampen så att de får kasta en förbundskapten i vattengraven och tro att de är bra.

Det är för mycket lallande.

Individualisternas idrott

Hur många gånger har vi inte sett svenska kastare underprestera i mästerskap. Aldrig någon som överraskar, gör sitt livs kast när det gäller som mest. Det finns de som varit på tre, fyra stora mästerskap – inte för att de har en chans, utan för att få erfarenhet – men de gör aldrig bruk av den.

Det är för mycket lagtänkande och social samvaro, gemensamma mysläger före mästerskapen. Jag tror inte ett dugg på det. Fotbollslandslaget kan möjligen må bra av en grillafton hemma i Zlatans 30-miljonersvilla mellan ett bottennapp i Ungern och en kalkonmatch mot San Marino, men friidrott är ingen lagsport.

Det är individualisternas (icke sällan egoisternas) idrott. Måste så vara.

Stefan Olsson kom undan

Patrik Sjöberg vägrade alltid de gemensamma samlingarna och OS-byarna. Han ville förbereda sig på sitt vis. Han blev världsmästare en gång och tog medalj i tre OS i följd. Jag tror inte någon höjdhoppare i världen har gjort om det.

Förbundskapten Stefan Olsson var inbjuden till SvT:s VM-magasin – som alltid suveränt lett av André Pops – men kom som vanligt undan de besvärande frågor som måste ställas till en hög idrottsledare i en sport som tävlar om medieutrymme, publikens gunst och näringslivets miljoner. Det blir för mycket myspys i TV-sofforna också.

Det är ett dunderfiasko för en förbundskapten om han inte kan få sina adepter att göra ens i nivå med vad de kan.

Varför slipas inte motorsågarna?

En kollaps för den mentala förberedelsen.

Varför slipas inte motorsågarna då? Stackars fotbollsbacken Oscar Wendt fick minsann sina fiskar varma efter den katastrofala insatsen nere i Budapest. Förbundskapten Erik Hamrén ifrågasattes men kanske inte tillräckligt. Han som valde fel. Och vägrade byta ut en spelare som var en fara för laginsatsen.

Det fanns minst tio ”Oscar Wendt” i den svenska friidrottstruppen.

Hon har stått stilla i sex år

Vi väntade oss inga medaljer i Daegu – inte jag i alla fall. Men att alla gjorde sitt bästa.

Och den upphaussade tränaren Yannick Tregaro tycks klara sig undan de självklara frågorna. Sanningen är ju att hans käraste adept – tillika fru, hur bra nu det är i sammanhanget – hoppade 197 redan 2005 (VM-brons på 196 i Helsingfors samma år) och har alltså stått helt stilla i utvecklingen i sex år om man undantar den där lyckliga tillfälligheten när hon lyfte sig över 201 ifjol.

Resultatnivån i världen har inte ökat (ja, Usain Bolt tillhör ju knappast den här världen), världsrekord slås sällan nuförtiden (ett i Daegu). Färre steroidmonster att betvinga sedan järnridån brakade samman.

Men den svenska VM-turismen ångar på med oförminskad styrka.

Medan den ena sporten efter den andra professionaliserats också i Sverige möter friidrotten omvärlden med amatörstämpeln som ett kastmärke i pannan.

Risk för friidrottens framtid

Det håller inte längre.

Tänk om, tänk nytt. Det gäller marknadsföringen, näringslivssamarbete och talangutveckling. Friidrott är svårt. Många sporter i en. Massor av experter behövs. Och en central kraftsamling.

Annars tynar svensk friidrott bort.