Vad kännetecknar en bra politiker? Som första tanke ligger nära till hands att det är någon som tycker likadant som jag själv. Ganska logiskt och naturligt – det är förmodligen därför vi röstar på ett visst parti eller kryssar en särskild politiker: han eller hon delar mina värderingar. Eller åtminstone mina åsikter på ett visst område.

Inte bara anpassar sig

Under drygt nio år som ordförande för Riksidrottsförbundet har jag haft förmånen, och ibland det föga nöjet, att följa det politiska arbetet inom de områden som närmast påverkar idrottsrörelsen – och det är fler politikområden än man kanske först tror. Själv har jag aldrig haft ett partipolitiskt engagemang så givetvis är det lätt att stå vid sidan om och ha synpunkter, men jag tror mig ändå ha en viss förståelse för dynamik och mekanismer.

Utifrån uppdraget är det angeläget både för mig personligen och för RF att ingen ska tveka på min agenda, eller var min lojalitet ligger: hos idrottsrörelsen och ingen annanstans. Jag har mött många politiska företrädare från olika partier som jag respekterar och beundrar, även om jag inte alltid sympatiserar med deras värderingar eller åsikter.

Det handlar om politiker som drivs av en tydlig och långsiktig idé, av en vilja att åstadkomma något och som är beredd att jobba för detta även när det innebär att inte alltid stryka ”väljarna” medhårs i alla lägen. 

För övrigt irriterar det mig att kallas väljare. Väljare är jag vart fjärde år, däremellan vill jag bli betraktad som medborgare.

Pågår en maktförskjutning

Tyvärr har jag också mött politiska företrädare som inte tycks stå för någonting – och vad värre är, inte heller verkar vilja åstadkomma något bestående att lämna efter sig. Den som fått ett förtroendeuppdrag, gäller mig själv också, representerar inte sig själv utan företräder andra – och det ställer krav.

Det pågår en glidande maktförskjutning från våra folkvalda politiker, till myndigheter. Detta behöver vi diskutera ur ett allmänt samhällsperspektiv. RF har de senaste åren märkt vad vi kallar en värdeglidning, som i praktiken innebär att flera myndigheter inte längre skiljer på föreningar och företag (mer om detta i en kommande krönika)). 

När vi påtalar konkreta exempel av detta ganska nya fenomen får vi olika reaktioner. Några plockar upp frågorna, tar dem på allvar och sätter sig in i dem - och för förhoppningsvis en dialog med ansvariga statsråd eller berörda myndigheter. Andra svarar med kommentaren ”ni vill väl inte att vi ska ägna oss åt ministerstyre?”.

Nej, vi vill inte att något statsråd ska ägna sig åt ministerstyre. Att värna den svenska ordningen där myndighetsutövande inte får präglas av godtycke är en grundbult för en ickekorrupt stat. Men det kan knappast innebära att ingen styrning alls får ske. 

Rädda för att det kan bli jobbigt

Så här står det på regeringens hemsida: ”Det är myndigheterna som ska tillämpa de lagar och utföra den verksamhet som riksdag och regering har beslutat om.” Det innebär att styra genom riktlinjer och instruktioner, men att aldrig gå in i specifika frågor.

Mera från hemsidan: ”Regeringens kollektiva beslutsfattande och förbudet mot direktiv till myndigheter i enskilda ärenden är uttryck för vad som i dagligt tal brukar kallas förbud mot ministerstyre.” Myndigheterna hämtar trots allt inte sitt uppdrag från någon annanstans än riksdag och regering – och då borde det vara rimligt att det är den politiska viljan därifrån som styr. Och stämmer tolkningen av gällande lagstiftning i någon fråga inte överens med vad som var Riksdagens avsikt med just den lagen – ja, då måste lagstiftningen i så fall förtydligas.

Varför tar jag upp det här i en krönika om idrotten? Jo, för att ta upp en fråga som bekymrar mig lika mycket som samhällsmedborgare som den gör som idrottsledare. Jag tycker mig notera näst intill en beröringsskräck när det gäller att stå upp för en politisk vilja gentemot myndigheterna, förmodligen sprungen ur en rädsla att göra fel. Eller möjligen en brist på vilja att ta tag i något som är jobbigt. 

Måste finnas modiga företrädare

Visst, jag generaliserar,– men jag har sett tillräckligt mycket av den varan för att jag ska tycka att saken är värd att skriva om. 

Att våra folkvalda politiker fått uppdraget att företräda oss medborgare innebär ett stort ansvar för dem – men det fråntar inte heller oss andra från ansvar. Därför behöver den här utvecklingen diskuteras.

I dagens ganska tuffa medieklimat och uppenbara risk att hånas av allehanda tyckare, såväl verkliga personer (låt vara på behörigt avstånd genom TV, radio eller tidning), som ansiktslösa, fega och oförskämda ”hatare” i kommentatorsfälten är det lätt att förstå att det är tufft att vara politiker. Samtidigt blir det ännu viktigare med modiga demokratins företrädare.

Bättre att vara långsiktig

Vad ska vi då göra? Vikten av att vi företrädare för organisationer och intressen, journalister och krönikörer – och inte minst ”vanliga medborgare” – tar vårt ansvar och på allvar sätter oss in i de frågor vi har friheten att ha synpunkter på kan inte nog understrykas. Att vi inte tar första bästa chans att hoppa på politiska företrädare så fort de inte tycker ”rätt”, eller råkar göra minsta fel – det är ett personligt ansvar för var och en av oss att ta.

Att leva i ett land med den yttrandefrihet vi tar för given är en rättighet – men det innebär definitivt också en skyldighet.

Kanske är det så att den bästa politikern inte alltid är den som för tillfället uttalar det jag vill höra (särskilt tänkvärt ett valår som detta). Kanske är den bästa politikern han eller hon som har en långsiktig idé och riktning, som vill åstadkomma något och är beredd att stå upp för det – även om det inte passar min uppfattning där och då…