När jag resonerar med bordtennisens damkapten Peter Sartz om vad som efterfrågades när han var förbundskapten för Danmark menade han att det utöver bra resultat i matchsammanhang var ”förmågan att plocka fram det bästa ur såväl individ som grupp och att konsten är att arbeta relativt brett, med fler spelare” som attraherade hans arbetsgivare.

Att visa respekt

 Sartz fortsätter att ”i andra länder vill man snabbare satsa på de allra bästa och att coachens tid fokuseras på den bäste eller de utvalda”. Han menar också att det svenska ledarskapet har en vana att ha respekt för andra kulturer och vara lyssnande, vilket skiljer sig från andra länders synsätt. Effekten av att inte lyssna har han sett skapar ordentlig oreda. 

Anders Lundberg, som är spelar- och ledarutvecklingsansvarig på Svenska Ishockeyförbundet, menar i nyheter från Hockeyakademin (180925) att tränarrollen är oerhört komplex med ishockeyspecifika delar om åkvägar, backcheck, forecheck, individuell taktik, utboxning och spelarna ska vara vältränade med mera, med mera. 

Glädje främsta förtsättningen

Anders menar dock att ”Det viktigaste uppdraget vi har som tränare är dock ändå att säkerställa att våra spelare trivs i miljön där vi utövar vår idrott. Att spelarna känner glädje över att få komma till ishallen och träffa sina lagkamrater. Där de längtar efter att få kliva ut på isen för träning eller match….

”Högsta prioritering som tränare/ledare är och förblir att få spelarna att känna glädje och lust till ishockeyn.” I sin artikel avslutar Anders med tips för såväl den anställde som den ideelle coachen. Tipsen är konkreta och handlar om att se varje spelare, visa intresse för respektive spelare och positiv personlig återkoppling. 

Det är intressant att lyssna med de coacher som fått chansen att arbeta utomlands, det vill säga vad just de tillför i den miljön de blivit anställda i. Exempelvis när man pratar med coachernas chefer, de som anställt dem i andra länder, återkommer coachens förmåga till den personliga dialogen med spelarna. Det poängteras som väldigt positivt.

De arbetsgivare jag resonerat med menar att här har de svenska coacherna en fördel genom att de är vana att ha respekt för den de har dialog med och det dessutom känns naturligt att förhålla sig på det viset. I andra kulturer är det skrivna ordet viktigare, med avsaknad av den personliga dialogen.

Utbyte med svenska tränare

 Andra aspekter, utöver idrottsliga resultat som lyfts är pålitlighet och att aktuella coacher varit lätta att arbeta med. Peter Sartz säger att han under sin tid som förbundskapten i Danmark hade utbyte med kollegorna för danska ishockey-, handbolls- och fotbollsklubbar – som alla var svenskar.

Sartz kunde då tillsammans med de andra fundera över om det finns något i den grundläggande svenska utbildningen inklusive den svenska grundläggande idrottsmodellen som skapade en form av inbyggd ödmjukhet. 

Coacherna har alla olika förutsättningar och fotbollstränaren Sven-Göran ”Svennis” Eriksson uttryckte när han var i Kina att han önskade kinesiska fotbollsstjärnor som man har inom den kinesiska bordtennisen. För att fotbollen skulle bli bra riktigt bra menade han att de inhemska förebilderna, likt de främsta kinesiska bordtennisspelarna är för pingisungdomar, måste fram.

Gå inte på gräset

 I en intervju med AFP inför stundande bordtennis-VM i Suzhou i Kina med rubriken ”Chinese football faces ping pong challenge: Eriksson”. I artikeln fortsätter Eriksson: ”That is a pity because young people – boys, girls – they play badminton, they play ping pong, they play basketball. Football… almost nothing. If you go to the parks it is always written in Chinese ´Don´t walk walk on the grass´”, he said, before drawing a comparision to London´s green spaces. 

Kinesiska staten satsade åtminstone då väldigt mycket ekonomiska resurser på att den kinesiska fotbollen ska bli radikalt bättre. I ”Svennis” ögon var det enkelheten och attraktionen för unga pojkar och flickor att börja spela fotboll den största utmaningen. Många pengar men relativt sett färre utövare.

Svenska idrottsförbund funderar, analyserar och testar olika utbildningsmodeller för att locka och utbilda till riktigt bra coacher och indirekt på så det sättet välutbildade utövare och starka förebilder. Frågorna är många och sammanflätade. Inte minst tillgänglighet till idrotten är viktig och hur staten baserar sin medelstilldelning. Många OS-guld och många utövare.

Idrottsutbildningen omstruktureras

 Stegmodeller, röda tråden för att utbildningsmodellerna ska hänga ihop, bli mer sofistikerade steg för steg. Utbildningsmodulerna ska var för sig vara riktigt bra för de olika målgrupperna och ska också hänga ihop.

En motion till RF:s Riksidrottsmöte (RIM) skrevs 2004 och antogs på RIM 2005 med en önskan att RF och SISU aktivare skulle ge sig i kast med samordnad utbildning för idrottsförbunden där så är möjligt.

 Motionen ledde till RF:s utbildning, ”Plattformen – barn och ungdom”. Den vände sig till dem som vill bli barn och ungdomsledare för barn, 7-15 år. RF:s grundläggande idrottsutbildning håller nu på att omstruktureras. Strukturen för Riksidrottsgymnasier, Nationella idrottscentrum ses över och lärosäten för Riksidrottsuniversitet är beslutade för 2018 – 2022. 

Vi kan bli bättre

Många nivåer, många instanser, många frågor samtidigt som kunskap och utbildning ska vara lättillgängligt. En av ”utvecklingsresorna” mot 2025 i RF:s verksamhetsinriktning för 2018-2019 är just ”Ett stärkt ledarskap” med målet att ”svensk idrott är och uppfattas som Sveriges ledande ledarskola”. Oavsett om det finns någon ”svenskhet” i ledarskap finns erfarenheter att dra av gott ledarskap. 

En hel del coacher har fått pröva sina vingar i andra länder, vilket självklart ger väsensskilda men nyttiga erfarenheter och nya kunskaper. Teknik, taktik, strategi och ledarskap har fått testats. Att dra lärdomar av dessa erfarenheter på en övergripande eller med fint ord, ”strukturell nivå” kan vi bli mycket bättre på.