Därmed vill jag ställa den retoriska frågan: ”Vill du hjälpa eller stjälpa ditt barns sportsliga utveckling?” Svaret är i teorin givet. Men i praktiken - i vardagen eller matchen – dyker primalinstinkterna upp som blottar Mr. Hyde-karaktären hos alltför många föräldrar (nästan uteslutande pappor). Svordomar, implicita hot och föga konstruktiva råd som ”gör mål!” är delar av spelplanen hos ”stjälparen”.

Jag har själv varit tränare för ett ungdomslag under sex år och häpnat över hur snabbt utvecklingen gått åt fel håll: konstruktivt stöd till barnet har förbytts till press. Inte undra på att många killar och tjejer väljer bort den aktiva karriären inom fotbollen redan i unga år, trots magin i världens största sport. Det är enklare att själv bli betraktare, än att bli betraktad, bedömd och kritiserad av föräldrar som ser presumtiva Champions League-spelare i sina ättelägg.

Det skulle vara intressant att höra hur blivande landslagsspelare som Simon Thern och Wilhelm Eskelinen upplevde deras pappors engagemang under ungdomsåren. Tror knappast det var press med understöd …

Inte nog med att föräldrarna riskerar att dottern eller sonen tröttnar på grund av tjatet och gnatet – nej, de överaktiva föräldrarna bidrar till att svensk fotboll riskerar att få en allt smalare rekryteringsbas av domare. Vem vill i de känsliga tonåren bli kallad för invektiv som ”idiot”, ”slut i skallen” och ”så jävla dålig”? Detta är tyvärr vardag för många av de unga killar och tjejer som valt domarbanan och som gör det för att skapa rättvisa, justa förutsättningar för båda lagen och för sin kärlek till fotbollen. Jag beundrar alla som valt den vägen, det måste tarva ett järnpsyke för att orka ta sig vidare i domarkarriären.

Att som vuxen skrika nedlåtande saker till en ung fotbollsdomare kan aldrig vara okej. Men likväl så sker det ofta; i en kartläggning där 370 unga domare intervjuats uppger 60 % att de får höra glåpord från vuxna i publiken - allt från könsord till rent rasistiska tillmälen. Med sådana föräldrar behöver fotbollen inga fiender…

Det har i andra fora höjts röster för nolltolerans för att freda domarna på elitnivå. Visst, det är irriterande att se alla klagomål (uttryckta i gester och skrikande) som följer efter i stort sett varje blåsning, i till exempel Allsvenskan, Men den verkliga nolltoleransen borde finnas på ungdomsnivå: det är där unga fotbollsspelare och domare ska fredas från testosteronstinna pappor på jakt efter sin fotbollskarriär som aldrig blev av.

Vårt senaste bidrag till den yttersta internationella domareliten, Jonas Eriksson, har reagerat på vansinnigheterna och erbjudit sig att leda en domarkurs för föräldrar (och ledare) som gör ideliga övertramp. Själv erbjuder jag mig att undersöka bakgrunden till beteendet.