Jag jobbar för en idrottsförening utanför Stockholm, en till ytan liten tennisklubb men med stort medlemsantal – vi har fyra banor och 1200 medlemmar. Det blir således 300 personer per bana. Föreningen är nästan 100 år gammal och det är i stort sett fullbelagt jämt. 

Vi har 450 barn i verksamhet varje vecka och ungefär 500 står i kö. Vi räknade ut att det skulle ta tolv år att komma med i föreningen via kön. 

Det är förstås helt orimligt, så vi stängde kön och öppnade istället ett provspel en gång om året. Till den kom det 150 barn - och vi som klubb blev helt överrumplade. Man skulle kunna säga att vi har ett angenämt problem. Så här ser det inte ut på alla idrottsföreningar i Sverige, det får man ha full respekt för. Men det det råder en extrem hallbrist i storstadsregionerna. 

Där är det också fullt

Jag ringde upp de fem närmsta klubbarna, och de har likt oss - fullt och kö. Enligt Stockholms Tennisförbund står över 4000 barn i kö till enbart tennis. Det är ungefär 32 inomhusbanor, om de ska få spela en gång i veckan. Eller smaka på den här siffran, 25600 kvadratmeter hall, som behöver byggas – enbart för tennis, en gång i veckan, i Stockholmsregionen!

Vad händer när vi räknar in de andra 70 medlemsförbunden i RF?

 Men vad som kanske är viktigast är vad hallbristen faktiskt leder till.

Eftersom vi är så fullbelamrade får de allra flesta juniorer inte möjlighet att spela mer än ett träningstillfälle i veckan. Det får till effekt att vi tappar gemenskapen, ”hänget” och tillhörigheten, det som vi upplever vara själva kittet i idrottsrörelsen.

Man får liksom ingen klubbkänsla när man tränar en gång i veckan, och man får faktiskt inte heller chansen att utvecklas tillräckligt på så pass lite träning. Nästan alla juniorer vill spela mer än de gör nu, åtminstone två, gärna tre gånger per vecka. Men det går inte.

Jag tror det är en bidragande anledning till att barnen slutar idrotta alldeles för tidigt. Det blir ingen idrott för livet och allt det som man så gärna vill att sporten ska vara. 

Ingen folksport längre

Bilden av att idrotten är en folkrörelse stämmer inte längre. I vår kommun står fler utanför än som får vara med, och jag tycker det är fel. Visserligen tillvaratar vi barn och ungdomars fritid på ett vettigt sätt, och vi når ut till många, men antalet träningstillfällen per person har minskat hos oss på grund av hallbristen - och därmed samhörigheten och det sociala umgänget. Det är verkligheten.

 Det andra som händer är att vi har ingen chans att hänga med i utvecklingen. Vi blev kontaktade av Stockholms idrottsförbund som vill satsa på parasport hos oss, ett fantastiskt initiativ som andas inkludering och framtid.

Vi var tvungna att tacka nej till det. Vi vill göra samhällsnytta och jobba för integration (där idrott kanske är ett av de främsta verktygen), hjälpa familjer i ekonomiskt utsatt ställning och skapa värden även utanför hallväggarna. Men så länge det är knökfullt är det väldigt svårt, det stannar ofta bara vid fina idéer och tankar.

Vi vill, men vi kan inte

I praktiken går inte ekvationen ihop. Man säger i någon slogan att idrotten vill, och det stämmer ganska bra. För vi vill så oerhört gärna, men kan inte.

 Vår klubb skulle kunna fördubbla vår juniorverksamhet över en natt. Därför vill vi förstås gärna bygga en större hall. Men det är en otroligt svår, nästintill omöjlig process för en idrottsförening.

Att få hjälp av kommunen är som att bestiga ett berg. Det är krångligt samt tids- och resurskrävande. Vi blir behandlade som en byggherre med stora resurser gällande byggkunskap, planändringar, trafikutredningar, markarrende etc.

Detta ska vi förstå, göra och bekosta själva, för att inte tala om att vi sedan ska finansiera vår egen utbyggnad. 

Politiker måste förstå

Vår kommun har medvetet dragit ned på kompetensen i byggfrågor, eftersom byggherrarna kan göra det mesta i deras egna projekt. Men vi är inget byggföretag med resurser och utdelningar till ägare, vi är en förening som siktar på ett nollresultat årligen, men med en mycket större vinning på annat håll.

Sambandet mellan idrott, bättre hälsa och lägre kriminalitet är vetenskapligt fastställt sedan länge. Men jag blir nästan trött på mig själv när jag skriver den raden, då det sagts så många gånger utan gensvar. Att befolkningen blir större kan inte vara en överraskning för våra politiker.

Idrott måste då, förr eller senare, bli en del av samhällsplaneringen och de befintliga föreningarna måste få hjälp att växa.