Få har undgått att Riksidrottsmötet avslutats med flera avgörande beslut inför framtiden.  Många analyser har gjorts, inte minst utifrån perspektiv som bygger på både skepsis och på ”den enda sanna vägen”. 

Hon har insikt

Något som inledningsvis överraskade mig, var vår ”idrottsminister” (Kultur- och demokratiminister), Amanda Lind, som ingav både stabilitet och lugn (vilket var skönt efter en minst sagt rivig verbal inledning av mötet). Hennes resonemang byggde både på faktabaserad kunskap och det faktum att hon verkligen talade från hjärtat. 

Amanda belyste på ett insiktsfullt sätt, bland annat vikten att få möjlighet att börja idrotta senare i livet, effekterna av att bygga en inkluderande verksamhet, tillgången till idrott - både utifrån ett socioekonomiskt perspektiv samt tillgången till anläggningar. 

Det som vidare överraskade mig, var Riksidrottsförbundets föredragande tjänstemän och ledamöter i Riksidrottsstyrelsen. De lyckades med det svåra uppdraget att leverera tydliga och (för vissa förbund) också smärtsamma förslag till beslut, utan att ge avkall på både respekt och ödmjukhet. 

Aldrig perfekt från början

De nya beslut och förändringar som nu träder i kraft kan aldrig någonsin från början vara perfekta, vilket det heller inte hymlades kring. 

Ingen modell kommer någonsin att vara perfekt och gynna precis alla. Viljan till att genomlysa både idéer och värderingar inom idrottsrörelsen var tydlig. Susanne Erlandsson beskrev detta på ett utomordentligt sätt i ett talande citat  ”Visioner utan åtgärder är bara drömmar. Åtgärder utan visioner är bara tidsfördriv”.

 ”Vill du bli bra på en idrott – träna fler!”  ”Min andra idrott” var vidare uttryck som belystes utifrån Strategi 2025 - En ny syn på träning och tävling. Här fanns det tydliga paradoxer när det gäller föreslagna principer för ekonomiskt stöd. Det är inte bara bra, utan ytterst nödvändigt med styrande ramar och principer som tydligt ska förklara regelverken.

Därför blev jag mycket förvånad över att en av principerna för stöd till barn och ungdomsidrotten ändrats radikalt efter en remissrunda ute hos specialidrottsförbunden. 

I det ursprungliga förslaget löd principen ”Fler individer som idrottar ska bli viktigare än antalet aktiviteter som genomförs.” Denna princip ändrades därefter till: ”Stödet till barn och ungdomsidrotten ska stimulera verksamhet som ger möjlighet till allsidig idrottsutveckling där tävlingen utvecklar individens färdighetsnivå”. En ändring som för mig är helt obegriplig. 

De bör pröva fler idrotter

Intentionen i förslaget var från början god, men något hände visst på vägen. Justeringar som med största sannolikhet inte initierats av förbund vars idrotter bygger på ideellt ledarskap och där  inte prestationen hos en 8-10 åring är avgörande. 

Jag är övertygad om att det ursprungliga förslaget, med en princip som bygger på ett stöd kopplat till individen skulle stimulera till att få fler barn och ungdomar att idrotta längre genom möjligheten att faktiskt hålla på med fler idrotter samtidigt. 

Det skulle även kunna vara ett incitament för att förhindra att föreningar håller en hög frekvens på antalet träningstillfällen för barn och ungdomar utifrån ekonomiska skäl. 

Slutligen så kan jag konstatera att det hade det varit ytterst intressant att se vilket faktiskt stöd som E-sporten haft hos stämman, om bara en votering hade begärts. Jag upplevde att det fanns stöd från flera håll, men att beslutet klubbades innan någon av dessa hann reagera. 

Nu får de närmaste två åren utvisa hur besluten landar och jag ser med spänning fram emot konkreta exempel på implementering, vidare utredning och utvärdering inför Riksidrottsmötet 2021 i Uppsala.