Qatars huvudstad Doha vann budgivningen om friidrotts-VM 2019 i konkurrens med Eugene och Barcelona. Den senare var trions högoddsare och också mycket riktigt borta redan efter den första omröstningen. Det blev en av de jämnaste VM-omröstningarna någonsin (15-12 till Dohas fördel), vilket är en klen tröst för tvåan och en parentes i sammanhanget för vinnaren.

Sponsor - en bank från Qatar

Ingen amerikansk stad har tidigare fått arrangera ett utomhusvärldsmästerskap i friidrott och många aktiva höll tummarna för Eugenes bud. Istället blev det Doha och Qatar, vilket snabbt gjorde att kommentarer om FIFA:s utredningar gällande eventuella mutbrott vid valet av fotbolls-VM 2022 kom på tal. Liksom de tveksamma arbetsförhållandena för gästarbetare.

Och inte blev det bättre när det under fredagen kom fram att IAAF ska få en ny storsponsor tack vare VM-beslutet – en qatarisk bank.

Att i sina anbud ta med stora sponsorer är dock inget nytt. Inför VM i Sydkorea 2011 blev Samsung titelsponsor till IAAF:s Golden League (numera Diamond League). Moskva arrangerade VM förra året och det var inget snack om saken att den ryska banken VTB skulle förlänga med IAAF när kontraktet löpte ut 2011. Som två exempel.

Stora sponsorer är minst sagt bra att ha i ryggen om man vill arrangera stora mästerskap.

Idrott vägen till igenkännande

På 90-talet började man i Qatar på allvar driva frågan om hur man skulle marknadsföra landet till den globala scenen. Geografiskt är mellanöstern en tacksam knutpunkt (därav de många flygbolagen från regionen) men det saknades ett tydligt och laddat varumärke som lockade västvärlden.

Lösningen blev idrottsevenemang och 1993 kom startskottet i form av en ATP-turnering (som för övrigt Stefan Edberg lyckades ro hem de efterföljande två åren).

Efter tennisen har idrotterna rullat in, sakta men säkert och i linje med den stora strategin. På 2000-talet tog det fart ordentligt och man har varit värd för mängder av mästerskap samt fått flera av de mest åtråvärda årligen återkommande evenemangen inom racing, golf, tennis, friidrott, ridsport med flera.

En stormakt i evenemang

Landet har bara drygt 2 miljoner invånare (i klass med Lettland), men är ett av världens rikaste länder per capita. Och oavsett om man tycker om det eller inte så är man på väg att cementera sig som en stormakt när det gäller idrottsevenemang.

Qatars geografiska läge och landets (mycket) goda ekonomi i kombination med strategin för idrottsevenemang börjar helt enkelt betala sig. Få länder verkar vara så vassa i budgivningsprocesser och frågan är hur andra ska kunna matcha dem framöver om det fortsätter så här.

Längst ner i den här texten finns en lista som ytterligare illustrerar Qatars förmåga att fånga upp idrottsevenemang.

Tidpunkten väcker flera frågor

På friidrottsscenen klev Qatar in redan 1997 med den tävling som idag är en del av Diamond League-serien. Men då, i slutet av 90-talet, var bara män välkomna att tävla. Året efter fick kvinnorna vara med och landet hade tagit ett nytt (litet) steg närmare sådant som vi i väst tar för givet. Och man gjorde det med hjälp av idrotten.

2010 arrangerade man inomhus-VM i friidrott och nu kommer alltså det mycket mer prestigefyllda utomhusmästerskapet till landet 2019. På grund av värmen måste tävlingarna ske väldigt sent på året, 28 september till 6 oktober, istället för i augusti som är traditionell VM-månad.

Många aktiva lyfter det här som ett uppenbart problem och det sena datumet innebär också att friidrotts-VM 2019 konkurrerar om målgruppen på ett helt annat sätt än tidigare; i USA har till exempel NFL-säsongen dragit igång vid den här tiden på året och i Europa kommer de stora fotbollsligorna förstås dra till sig tv-tittarnas och medias intresse.

Men allt det här och mycket mer har ju förstås IAAF redan tagit i beaktande när man gjorde sitt val...

Kan gynna Sverige 

Säga vad man vill om Qatars seger, men det var åtminstone bra för Sveriges chanser att få friidrotts-VM 2021. Barcelona hade satt Europa för mycket på kartan och Eugene bestämmer sig först lagom till inomhus-VM i Portland 2016 om man ska ansöka igen eller inte.

Låt oss skrapa på ytan för att hitta Sveriges chanser att ta hem mästerskapet 2021 och bli staden i raden efter Daegu, Moskva, Peking, London och Doha. Jag tycker mig nämligen se två övergripande kategoriseringar i de senaste årens ”vinnare”.

Tre av de fem (Daegu, Moskva och Doha) lyckades få med näringslivet exemplariskt bra, ändå upp till IAAF-nivå. De andra två, Peking och London, rider till stor del på skvalpet från sina OS-vågorna.

Men märk dock att en budgivning inte vinns med ett (1) starkt argument, utan med en råstark helhet.

Hur förhåller sig det här mot Göteborgs chanser?

Nya Ullevi mot skrytbyggen

Ja, tittar vi på arenafrågan så står Nya Ullevi stark, om än möjligen till åren kommen om ytterligare sju år. Vi har inget OS att vifta med, men istället flertalet evenemang på en nivå som kanske kan anses vara mer ekonomiskt sund än många av de ”skrytbyggen” som vuxit fram i idrottsvärlden senaste åren. Plus att vi har VM 1995 förstås. 

Sponsormässigt har vi tufft att konkurrera med andra nationer – Sverige är fortfarande ett litet land och våra företag väldigt affärsmässiga i sin sponsring jämfört med andra länder där associationsvärden och goodwill till stor del kan vara argument nog för en satsning.

Argumentet att Göteborg firar 400 år som stad är förstås fint och jag förstår ”festen” i det hela. Perspektivet måste dock lyftas och ett fyrahundraårsparty i all ära, men det får inte bli ett inifrån och ut-perspektiv i en potentiell budgivningsprocess. ”Vi” gillar kopplingen till stadens firande, men gör IAAF det? Eller ser de istället en för stor konkurrens om uppmärksamheten? Och hur resonerar näringslivet kring valet mellan det årets alla aktiviteter?

Men, jag tror på det!

Trots en negativ ansats anser jag att det finns en jättechans för Sverige att ro hem VM 2021 till västkusten. Och ni som känner mig vet att det inte är varje dag jag slänger mig med så positiva ord i de här sammanhangen. Det känns bra i magen, Göteborg har chansen.

Friidrottsförbundets generalsekreterare är positiv. Kommunstyrelsens ordförande är positiv. Jag är positiv. En ”goare” start är väl ens teoretiskt svårt att få?

Självklart finns det mängder av utmaningar och en av de mest centrala är förstås att börja lobba i näringslivet redan nu. Ska en ansökan lämnas in är det nämligen deadline i början av 2016 och vi vet ju att finansieringen är en knäckfråga. Och till råga på allt ska man inte vara vem som helst för att väcka intresse, utan det krävs en rättighetsinnehavare som ska kännas modern om sju (!) år.

Vi är inget Qatar och vi kommer aldrig bli det. Men vi är Sverige – och det kan faktiskt vara gott nog.