Idrott skall av tradition vara ideell. Det finns något ädelt i att inte vilja ha betalt och att vara med och bidra till sin förening utan ersättning. I Sverige har det varit en fungerande modell som bidragit till både spets och bredd och visst har vi fortfarande mycket att vara stolta över. Men som ovan nämnda rapport visar på har idrottsrörelsen blivit alltför elitinriktad. Barn och ungdomar som vill idrotta får inte plats och vuxna som vill prova på eller träna seriöst hittar ofta inga alternativ.

Men vad menar vi egentligen med ideell? Visst sker mycket verksamhet i såväl ungdomsidrott som event på ideell basis. Men vari består egentligen det ideella? Visst borde det betyda att man gör något för ett högre syfte och för andra intressenter av helt osjälviska skäl. Handen på hjärtat, hur mycket av dagens idrottsrörelse är egentligen ideell när vi alla har svårt att få tiden att räcka till? Jag upplever att de ideella uppgifterna ofta är påtvingade och att drivkrafter i form av innovation och entreprenörskap inte finns längre i den ideella rörelsen.

I föreningar blir man ideell för att det krävs att man ställer upp gratis. Man står i kiosker, säljer lotter och arrangerar tävlingar och event för det är ett villkor för att barnen skall vara med eller för att man får en slant till sin klubb. När ett föräldramöte för friidrottande 10-åringar lockar drygt en tiondel av föräldrarna är det ett tecken på att vi inte mäktar med. För även om vi skulle vilja fungerar inte samma modell som den gjort historiskt. Förutsättningarna har förändrats och det finns ingen illvilja i det. Vi har för mycket kring oss som konkurrerar om vår tid.

I styrelser sitter många ideella, både män och kvinnor som antingen slåss med näbbar och klor för att försvara sina titlar och positioner eller så har de ställt upp för att de är snälla när ingen annan vill. Inga av dessa är nödvändigtvis de mest kompetenta och motiverade för uppgiften. De är styrelsemedlemmar och ordföranden som inte alltid förstår dem de representerar eller heller alltid sätter dessas intressen först. Vissa av dem sitter kvar i många år utan att ha någon verksamhetsidé eller strategi att sätta i händerna på ett kansli eller sin förbundsdirektör. Det saknas entreprenörskap och det ideella, dvs obetalda uppdraget motiverar i värsta fall att man tillgodoser sina egna behov av status och prestige i första hand eller till och med sätter andra egenintressen före verksamheten. Självklart finns det goda exempel och ni som inte känner igen er behöver ju heller inte känna er träffade.

Men det finns många positiva signaler inom svensk idrott i form av ledare och entreprenörer som tänker nytt och gör det utifrån ren entusiasm. Ibland motarbetas de för att de inte är traditionellt organiserade i den ideella idrottsrörelsen och för att de försöker få kostnadstäckning för sina tjänster. Men varför måste allt idrottsligt engagemang ske på fritiden och varför måste man vara anställd i ett förbund eller i en välmående förening för att få försörja sig på sin idrott? Jag ser hellre att entreprenörer stöttas inom idrotten särskilt när flera av dessa gör skillnad på riktigt. Dessa är ledare som organiserar löpargrupper, genomför träningsresor till länder ingen normalt sett åker till, erbjuder landslagsliknande träningsupplägg för ambitiösa 40-plussare, ordnar träningsläger kombinerade med skolundervisning för barn som blivit ensamma i sina klubbar när alla i åldersklassen slutat, investerar i nyutveckling av material som skapar en nytändning i en hel sport för att nämna några.

De nya ideella krafterna är kommersiella. Men inte som de flesta vill förknippa med ordet ”kommersiell”. De är personer som i flera fall givit upp tanken på vanliga karriärer och trygga anställningar för att viga sina liv åt sin sport. De kan knappt leva på vad de tjänar, men de lever sina drömmar. De är entreprenörer, gör insatser för folkhälsan och utvecklar idrotten på ett sätt som nästan alla föreningar och förbund kan vara avundsjuka på. Det är en paradox att flera av dessa som blivit beskyllda för att vara kommersiella och har blivit förebilder som många så kallade ideella ledare borde uppmärksamma. De nya ideella krafterna heter Miranda Kvist, Frida Södermark, Staffan Larsson, Mattias Swahn, Jonas Lind, David Nilsson, Jean-Charles Perrin, Ola Serneke, Fredrik Erixon, Anna Holmdal, Håkan Svensson för att nämna några som ligger bakom nytänkande i både format och redskap för nya målgrupper och som verkar utanför den ideella idrottsrörelsen. Och även om de driver sina verksamheter yrkesmässigt är det rätt uppenbart att de flesta av dessa knappast har räknat seriöst på sina business case innan de övertygats av sin entusiasm.

Ska vi då tycka detta är förkastligt? Ska jag som själv har ett ideellt uppdrag för ett av idrottsförbunden tycka att de gör fel. Nej knappast, alla dessa står för inspiration och är förebilder som vi skall respektera, lära av och hitta samarbeten med. Vi måste låta en ny modell växa fram där alla intressenter möts på en gemensam arena där vi sätter utövaren i centrum, oavsett om denne har elitambitioner, motionär eller ett barn som bara vill ha roligt.