Det besynnerliga eller smått underhållande, beroende på om man väljer att se på det, är däremot hur dessa kritiker väljer att använda statistik samt uppfattningen kring vilka lösningar som de väljer att presentera i relation till uppfattningen om att svensk friidrott är sämst när det gäller.

Pumpa in lite jävlaranamma

På nära håll vevas det med fiaskostämpeln i högsta hugg med uppmaningen att det behövs en tuffing till förbundskapten för att slå näven i bordet och pumpa in lite jävlar anamma i det svenska friidrottslandslaget.

Svensk friidrott behöver enligt denne en ny förbundskapten istället för den alldeles kravlösa Torneklint. ”Det behövs en tuffing, lite på Ulf Carlsson-nivå” menar Åke Stolt.

Försöker innerligt förstå huruvida det möjligen kan vara så att kritikerna, vilar sitt resonemang på någon typ av okunskap i relation till fakta och kunskap. Eller handlar det månne om en personlig svårighet att tackla sina egna känslor och förväntningar i uppfattningen om att svensk friidrott borde konkurrera med de största nationerna i världen?

En tänkbar verklighet skulle kunna vara att dessa kritiker, har gått ner sig i devisen kring att ”det var bättre förr”. Något som kanske säger mer om deras egen nulägesstatus samt förmåga att använda statistik i ett synnerligen subjektivt perspektiv. Eller kanske söker de mest gehör genom medveten provokation?

Maskulinitetsnorm

Sannolikt är utspelen ett uttryck för en rådande och inneboende maskulinitetsnorm. Jag menar, används uttryck som ”slå näven i bordet”, ”det behövs en tuffing” “det tröstas och daltas för mycket” så är det nära till hands att anta. Trovärdigt är det inte, men det tåls ändå att bemötas.

Sverige tog noll medaljer VM 2009, 2011, 2015 och OS 2008, 2012 och 2016. Nu tog vi 1 – är det lika med ett fiasko då?  Frågan är vilka heta medaljkandidater och topp 8 placeringar som fanns i åtanke?

Det som vissa kritiker inte har förståelse för är att det är omöjligt att beställa ett resultat – inte ens Usain Bolt lyckas med det! Inte i fotboll, ishockey, kampsport eller friidrott. Det stavas SPORT – det går inte att förutse tävlingens eller matchens resultat. Idrottare har bra eller dåliga dagar, med eller utan det lilla extra, ibland stämmer det 100 procent och ibland inte.

Krävs så mycket mer

Och – nej, det räcker inte att förbereda sig hela sommaren för att lyckas – det krävs åratal av långsiktig träning och tävling, något som för alla kantas av såväl lyckade som mindre lyckade tävlingar. Majoriteten av tävlingarna för en friidrottare bjuder inte på det där lilla extra när det gäller resultat. I slutändan är det många faktorer som ska sammanfalla för att lyckas fullt ut.

Visst är det rimligt med målsättningar både när det gäller medaljer och topplaceringar. Men är det verkligen ett uselt resultat att vinna 1 silver, 2 st topp 8 och 7st topp 12?

Av 28 uttagna aktiva presterar 14  en förbättrad placering i resultatlistan jämfört med årsbästa, två hamnar på samma placering som årsbästa.

Absolut inget fiasko

Sett till årsbästa borde Sverige tagiten medalj, 2 topp-8placeringar och 6 topp- 12.

Nu blev verkligenheten 1 medalj, 2 topp 8 och 7 topp 12.

Är detta det stora fiaskot som åsyftas?

Och förresten, Svensk friidrott behöver ingen machotuffing för att ta fler mästerskapsmedaljer, det finns säkerligen ett par personer som gillar tuffa tag, men de flesta idrottare föredrar ett tryggt ledarskap och en ledare som kan göra tydliga avvägningar kring uttagningar och stötta de aktiva i sina prestationer. Det klarar Karin Torneklint galant, även om vissa personer i medier försöker att få det till det omvända, lite på ”tuffa–tag-nivån”.