Men nej, de fyra Grand Slam-nationerna är i själva verket riktiga girigbukar som är mycket ovilliga att dela med sig av vinsten – på uppskattningsvis runt 300 miloner dollar per år.

Det är alltså enbart småsulor som kommer den övriga tennisvärlden till del.

Djupt orättvist förstås. Att Australien, Frankrike, Storbritannien och USA i sina arrangörsroller ska dela på den största biten av kakan finns ingen anledning att ifrågasätta.

Men de hade knappast kunnat teckna lika lukrativa sponsors- och tv-avtal som nu utan schweizaren Roger Federer, spanjoren Rafael Nadal och serben Novak Djokovic.

18, 14 och 12

Den trion har tillsammans dominerat tennisen i drygt tio år under vilka sporten upplevt sin kanske starkaste period i historien. Federer har 18 Grand Slam-titlar, Nadal har 14 och Djokovic 12.

Även om det inte går att avgöra hur stor del ett internationellt förbund har i en spelares framgångar och även om det finns spelare som lyckats trots brist på förbundsstöd tycker jag att de nationella förbund som har spelare med i Grand Slam-turneringarna ska få del av intäkterna. (Om det handlar om en spelare som utvecklats på en akademi och fått noll stöd från sitt förbund får man hoppas att sistnämnda part i sin tur är villig att dela med sig).

Om fördelningen ska ske efter hur stora framgångar landet haft i en Grand Slam-turnering eller efter hur många spelare som representerat landet är en smaksak. Det viktiga i nuläget är få Grand Slam-nationerna att dela med sig långt mer än vad som nu är fallet.

Svenska tennisförbundets tidigare ordförande Jan Carlzon är en av dem som kämpat för att fler nationer ska få ta ta del av Grand Slam-intäkterna och även om han kanske inte talade för döva öron är det bara att konstatera att inte mycket har hänt.

Ja, utom på en front då – Grand Slam-nationernas förbund blir allt rikare.

Allt rikare

En del av pengarna investeras i utbyggnad och förbättring av Grand Slam-arenorna men också de respektive förbunden ges enorma ekonomiska förutsättningar. Där byggs nationella center, regionala- och lokala center, där skapas team för alla åldergrupper och där finns pengar att anställa exproffsen som tränare eller för att på annat sätt ta tillvara deras kompetens.

Frankrike är föregångslandet i kvartetten medan Storbritannien sett i ett historiskt perspektiv främst visat att en överfylld kassakista inte per automatik leder till framgång. Det krävs också kunskap och entuasiam i alla led.

Men pengar är viktigt och dess betydelse har ökat ytterligare under åren eftersom genombrotten sker högre upp i åldrarna än tidigare vilket ställer krav på en större ekonomisk uthållighet.

Sverige är ett av många länder där förbundets ekonomiska situation är av slaget att det inte kan göra några sportsliga satsningar att tala om. Främst handlar det istället för förbundet om att försöka hjälpa ett antal spelare för att dessa överhuvudtaget ska kunna fortsätta sin satsning.

Det ligger alltså i svensk tennis intresse att försöka förmå Grand Slam-nationerna att dela med sig mer och jag hoppas att förbundsordföranden Thomas Wallén i alla fall strider för saken.

Wimbledon var först av Grand Slam-turneringarna med att skjuta till pengar till ITF:s utvecklingsprogram. Året var 1986 och summan 100 000 pund blev grundplåt i Grand Slams utvecklingsfond som sedan starten 1986 delat ut runt 46 miljoner dollar.

Främsta syftet med fonden är att ge tennisen en plats i regioner där sporten inte haft något fäste samt att stödja enskilda spelare. I huvudsak handlar det om spelare från länder där tennisen saknar tradition.

Men i år finns två svenskar med bland de 14 spelare som får ekonomiskt stöd från fonden. Elias Ymer och Rebecca Peterson tilldelas nämligen vardera 50 000 dollar.

Sverige och Uzbekistan är för övrigt enda länder som har två spelare bland de 14 utvalda...

Jonas Arnesen