”Usch, det är hemskt att någon ska kunna tjäna så oerhört mycket pengar på två veckors arbete” - det är lätt att föreställa sig den kommentaren från de personer som har för vana att förfasa sig så snart prispengar i tennis eller golf kommer på tal.

Och det är klart att det mot bakgrund av siffrorna ovan är svårt att övertyga sådana personer om att majoriteten tennisproffs går back och att det är knappt 400 av alla tusentals proffs som kan försörja sig på sin sport.

Att Wimbledon och de tre övriga Grand Slam-turneringarna har ofantliga prispotter är en sak, en annan är att kvartetten inte är representativ för sporten. Australian Open, French Open, Wimbledon och US Open är tennisens största skyltfönster men ger ingen rättvisande bild av förhållandena i stort.

Kolla här

Här bara ett exempel: Svenskhoppen Elias Ymer och Rebecca Peterson gick till andra omgången i Wimbledonkvalet och fick vardera drygt 94 000 kronor.

Det kan jämföras med de 4 336 kronor Elias säkrade då han i går vann sin första match i huvudturneringen i en Challenger i Båstad där slutsegraren får knappt 60 000 kronor.

IA skrev tidigare i år om Davis Cup-spelaren Markus Eriksson som i huvudsak spelar på ITF-touren och fått in runt en miljon kronor – på tio år. Före skatt.

Det ger en långt rättvisare bild av tillvaron för majoriteten tennisproffs än den vi ser i Wimbledon.

Ändå hamnar tennis liksom golf ofta i skottgluggen för kritiken mot att det är för mycket pengar i idrotten. Varför är det så? En förklaring är förmodligen att prispengarna ofta nämns – då Henrik Stenson segrat i en turnering och då Roger Federer eller Serena Williams tagit en titel får vi veta att den är värd si eller så mycket i pengar. Ja, ibland hamnar fokus mer på det än på den fantastiska sportsliga prestationen.

Motsvarande sker inte i fotboll. Om Zlatan gör mål i en match höjs han till skyarna men det är ingen som skulle komma på tanken att prata om att han i den matchen hade x miljoner kronor i lön. Eller hur mycket han och andra fotbollsspelare lyfter i lön i matcher då de sitter på bänken.

Tennis och golf är tidigare överklassporter och den stämpeln är svår att tvätta bort – oavsett hur orättvis den är i dag.

Skrota mixedklassen

Det finns ändå en siffra som sticker i ögonen på mig vad gäller prispengarna i Grand Slam-turneringarna, det handlar om prispotten i mixed som i Wimbledon är runt fyra miljoner kronor.

Någon som undrar hur det går för mixedparen i Wimbledon? Någon som med spänning ser fram mot finalen? Någon som överhuvudtaget vet vilka som spelar mixed?

Nej! Nej! Nej!

Skrota klassen och lägg dessa pengar på ITF-touren eller på annat som bidrar till att utveckla sporten.

Så länge mixed finns kvar på OS-programmet – svenska IOK-delegaten Gunilla Lindberg kämpade mot men röstades ner – lärden tyvärr leva vidare även i Grand Slam-turneringarna som också lyder under Internationella tennisförbundet (ITF).

380 000 lockar

Det positiva är att prispengarna i mixed i alla fall inte ökat sedan förra året.

Den totala ökningen av Wimbledons prispott är 12.5 procent och störst är den faktiskt i kvalet och i första omgången i huvudturneringen – 16,7 procent - medan ökningen från kvartsfinal och framåt är ”bara” tio procent.

Det är bra att gapet mellan fixstjärnorna och de övriga minskar men att det också har sina avigsidor med höga prissummor redan i första omgången är årets Wimbledon exempel på.

Åtta spelare bröt i första omgången på grund av skada. Några av dem hade knappast kommit till spel om det inte varit för de 380 000 kronor som en plats i förstarundan ger.

Hur Janko Tipsarevic skulle ha gjort ska jag låta vara osagt. Men han kastade i alla fall in handduken vid 0-5.

Efter en kvarts spel.