De tunga elefanterna istället för de vita
Anledningen till detta skulle då vara att de kostnader som ett mega-event innebär inte kan motiveras i mer demokratiska länder.
Paradnumret i detta sammanhang är vinter-OS i Sotji, där budget, miljöförstöring och kränkandet av mänskliga rättigheter var en ruggig historia. Även ekonomiska och politiska dilemman kring såväl fotbolls-VM och OS i Brasilien kan nämnas, liksom fotbolls-VM i Qatar som så smått börjar närma sig. Mega-events tenderar att dra med sig ett byggande av gigantiska arenor som efter evenemanget står halvtomma eller tomma och kostar pengar, så kallade vita elefanter.
Bekräfta ställning
Detta drabbar svajiga ekonomier särskilt hårt. Städer och länder med en mer stabil ekonomi och kanske dessutom mer stabila idrottsstrukturer drabbas inte lika hårt utan kan i bästa fall ha nytta av (en del av) arenorna. En annan tendens som vi tyckt oss se är att så kallade ”emerging economies” varit särskilt angelägna att arrangera mega-events för att befästa sin ställning i världen. Särskilt tydligt framträder här de så kallade BRICS-länderna (Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika) där Indien är det enda land av dessa som inte arrangerat ett av de riktigt stora evenemangen (sommar-OS, vinter-OS eller fotbolls-VM), om vi inte räknar in att Samväldesspelen arrangerades i New Delhi 2010.
När vi tyckte oss se ett sådant mönster kom London-OS och rubbade våra teorier (ja, jag vet att London-OS arrangerades innan de båda evenemangen i Brasilien samt Qatar, men tendenser kan ses långt tidigare). Förvisso var det inte guld och gröna skogar i London heller men det fanns tydligare förankring och inte minst en ambition att ge tillbaka till invånarna. Det är tveksamt om de verkligen lyckades leva upp till alla fina målsättningar, men det blev inte heller ett ekonomiskt fiasko eller en kränkning av invånarna (även om jag haft synpunkter när det gäller hanteringen av invånarna i östra London).
London var inte ett undantag
För några år sedan skulle vi kunnat hävda att valet av London var ett undantag i trenden mot att länder utanför Västeuropa, USA och Japan – d v s de ursprungliga kärnländerna/i-länderna i det kapitalistiska världssystemet – är de som tagit över stafettpinnen i den globala evenemangscirkusen. Men så är det alltså inte.
Först fick Tokyo OS 2020 och nu då Paris och Los Angeles. Konceptet att välja värdstäder för två OS samtidigt är i sammanhanget historiskt och effektivt, vilket inte alltid kännetecknar arbetet i idrottens internationella kommittéer och förbund. Här visade FIFA faktiskt vägen. Dock tänker jag inte uppehålla mig vid detta.
Det fanns fler städer med på vägen till valet av värdstad för OS 2024, nämligen Boston, Budapest, Hamburg och Rom, men de hoppade av bland annat av ekonomiska skäl. De var inte tillräckligt stora och starka. Kvar fanns två riktigt tunga elefanter, inte bara storleksmässigt utan också utifrån ett traditionellt maktperspektiv i de globala kapitalistiska världssystem som nämns ovan.
Är detta ett problem? Ja och nej.
Kostsamma och exkluderande
Ett problem är att de olympiska spelen vuxit sig så stora, spektakulära och naturligtvis kostsamma att de blir exkluderande. Svaga eller svajiga ekonomier bör inte ge sig på sådana projekt, till stora delar finansierade av offentliga medel, då det inte finns några garantier för att de betalar sig. Greklands ekonomi fick inte direkt något lyft genom OS i Aten!
Stora, ekonomiskt starka städer med en redan existerande infrastruktur och erfarenhet av stora evenemang har en stor fördel. Att klara av att framgångsrikt hysa OS blir då förunnat endast de tunga elefanterna.
Utifrån detta känns det ganska tryggt med Paris och Los Angeles, men kanske också lite trist att det måste vara så. Kanske måste det ske ett omtänk i grunden för OS där kreativitet, skalminskning, genuina hållbarhetsmål och förankring i lokalsamhället värdesätts.
Det låter naivt i denna mediala och underhållsorienterade värld, men kanske valet av två icke omdebatterade OS-städer samtidigt kan ge den olympiska rörelsen en respit att se över strategierna för framtida spel.
Mest lästa just nu
Allmänna arvsfonden är mycket viktig, för att inte säga avgörande partl för fler och bättre idrottsanläggningar.i Sverige. Bara under 2023 kom 235 miljoner den vägen till idrotten..
Därför blir reaktionen kraftig inom idrotts-Sverige när Riksrevisionen något obetänksamt publicerar en granskningsrapport av Allmänna arvsfonden och föreslår att fonden bör avvecklas.
Den svenska OS-truppen till Paris växer – och ambitioner och förhoppningar gör det samma. Utgifterna också för den delen.
I förra veckan gav SOK klartecken till ett handbollslag, ett bordtennislag, två lagkapper i simning och åtta individuella idrottare.
Det är en idrottslig mobilisering för 100 miljoner.
Jerry Andersson, 56, Mr Troja, fick för ett år sen beskedet via Facebook att han inte var önskvärd i Ljungbyföreningen längre. I dag presenterades han som ny i Växjö Lakers organisation.
- Egentligen har vi inget genuint idrottsintresse, trots att vi åkt både Vasaloppet och sprungit Lidingöloppet, säger Jan Blad,69, företagsledare och gudfader för Amo Handboll, nykomlingar i handbollsligan.
I Alstermo i Kronobergs län finns elit-handbollens mest anonyma lag, men med störst optimism via stor framtidstro. Och med stort stöd av Amokabel, en skandinavisk branschledande koncern med tre kabelbolag som tillverkar olika typer av ledningar och kablar.
Striden mellan ATG och Svenska Spel fortsätter., Men i en första instans, – Patent- och marknadsdomstolen (PMD), vann ATG. Och nu har även Patent- och marknadsöverdomstolen (PMÖD) dömt till ATG:s förde.
ATG har sedan 1973 registrerat företagsnamnet Aktiebolaget Trav och Galopp hos Bolagsverket. När Svenska Spel 2020 lanserade spel på hästar använde man trots det ordkombinationen ”Trav & Galopp” i sin kommunikation. ATG valde därför att stämma Svenska Spel för intrång i ATG:s företagsnamn.
Skriv kommentar