Om kurderna är världens största etniska grupp utan en egen stat, så är Dalkurd Sveriges mest mobila klubb, med tillkomsten i Borlänge, träningen i Uppsala och spelar ”hemmamatcherna” i Gävle. Man är alltså borta hemma. Inte undra på att det slogs ett nytt bottenrekord i Allsvenskans historia: Dalkurd hade ett hemmasnitt på 1 058 åskådare. (Västerås IK hade det tidigare, mindre smickrande, rekordet från 1924)

Blåvitt borde tacka fansen

Tittar man på hemmasnittet i Allsvenskan kan man skönja en tydlig korrelation mellan framgång och publiktillströmningen (No shit, Sherlock!), där lagen på den övre halvan av tabellen lockar flest till hemmamatcherna. Men med ett par undantag: GIF Sundsvall och BK Häcken, som hamnar på elfte respektive trettonde plats i publikligan att jämföra med den sportsliga positionen - GIF Sundsvall på en åttondeplats (med mersmak) och BK Häcken hamnade till slut på femte plats. 

Nu kan man inte nämna Häcken och begreppet ”fattig” i samma mening så länge klubben har en ekonomisk perpetuum mobile i Gothia Cup-arrangemanget. ”Giffarna” däremot kämpar med ansträngd ekonomi och trots den sportsliga framgången och nytänkande kommer inte publiken.

Två av årets sportsliga floppar, IFK Göteborg och Elfsborg, ligger oproportionerligt högt upp i publikligan, vilket tyder på stark supporterkultur (Blåvitt) och lokalt engagemang (Elfsborg). Det får mig att vädra en sak som stör mig, nämligen redovisningen av publiksiffran. Att BP skulle locka 4 702 en novembermåndag i Borås tror jag inte ett dugg på. Enligt vittne på plats var det cirka 1 500 närvarande. 

Just det: Antalet närvarande - attendence på engelska – skulle vara en intressant, kompletterade uppgift till antalet sålda biljetter. 

Publik näst största intäkten

Spelar publikintäkterna inte mindre roll i dessa rättighetstider? Nej, det är den enskilt näst största intäktsdelen för Allsvenskan, efter reklam och sponsring – det senare backade för övrigt med nästan 25 procent mellan 2016 och 2017.  

För AIK måste 2018 räknas som ett sjusärdeles bra år, med SM-guld och ett hemmasnitt på 23 664. Bara Hammarby med sitt trogna följe, slår den siffran. Knappt dock: 23 679.                   

AIK redovisade 45,6 miljoner kronor i vinst 2017 och nu ett - i alla avseenden - gyllene år bäddar för fortsatta framgångar. Skulle man dessutom, som Malmö och Östersund, lyckas ta sig vidare i europaspelet kan det komma en framgångsperiod i paritet med 30-talets (två guld, två silver och aldrig sämre än sexa). Men vi ska inte glömma att AIK varit ”på pallen” de senaste fem åren, därför ter sig placeringen nu längst upp som logisk.

Få klubbar kan utmana

Detta kanske bäddar för en slags sportslig och ekonomisk oligopolsituation som domineras av AIK, Malmö FF och ja, vilka tror du?  MFF har efter sina två Champions League-resor de fem senaste åren en ekonomisk särställning i allsvenskan med ett eget kapital på 457 miljoner kronor vid senaste årsskiftet. Även om tredjeplatsen är en missräkning så har man än en gång chansen att ta sig ut i Europa igen. 

Om jag återanknyter till min inledning och den internationella riktningen så ser jag ett mönster där få klubbar kan utmana storstadsklubbarna. Kännetecknande för klubbarna på den intäktsmässigt övre halvan är dels att de är från Sveriges tre största städer, där intäktspotentialen är större. Jag tror – dessvärre, ska jag tillägga – att vi kommer att få ett scenario som påminner om till exempel Spanien, Portugal och England, där några få klubbar gör upp om de översta platserna.

Visst finns undantag

Okej, det kommer att finnas ”Lex Leicester” som dyker upp någon gång i historien och gör det ofattbara. Men alla övriga år kommer det att vara ett lag från en av de tre största städerna i England. Som i Portugal. Och Spanien … 

Här i Sverige skulle det innebära att en framgångsrik klubb som Elfsborg allt mer sällan skulle göra sig gällande i kampen om europakvalplatserna. Än mindre, till exempel Kalmar FF, Örebro SK och GIF Sundsvall. Kalmar FF har sammanlagt förlorat över 40 miljoner kronor de senaste åren och tvingades sälja sin egen hemmaarena för att rädda klubbens överlevnad. Det är dyrt att vara fattig.                                                                                                       

Apropå det - jag är inte säker på att en blåvit klubb från Sveriges näst största stad kommer att närma sig placeringar i toppen inom de närmaste tio åren. Det är mer troligt att en svartgul klubb från samma stad gör sig gällande. 

Ombytta roller i Stockholm

Vad gäller stockholmsklubbarna så blir det upp till Djurgården och Hammarby att bevisa sportslig stabilitet. Fjolåret innebar en tredjeplats, respektive niondeplats. I år var det ombytta roller, där Hammarby snubblade bort tredjeplatsen i den sista matchen och hamnade på fjärde. Djurgårdens chanser försvann egentligen redan efter sommarupperhållet och det återspeglar sig också i ett rejält publiktapp (nästan 4 000 jämfört med förra säsongen).

Det gäller att skilja på topplag och toppklubb: det förstnämnda är ett mer temporärt tillstånd (se nyss nämnda klubbar), medan en toppklubb presterar över en längre period. Det ger dessutom tydliga resultat i boksluten. 

Till sist en reflektion som styrker min tes: Engelskans capital har flera betydelser. Dels huvudstad, men också kapital. Medel med andra ord. Det är det som avgör. Alltid. Allt annat är tur och den kan man som bekant inte lita på.