Nytt år och frågorna hopar sig. Idrotten har att anpassa sig till nya ekonomiska förutsättningar, miljömässiga utmaningar, politiska omvälvningar, kriminella hot.

Sommarens fotbolls-EM exploaterar vansinnet i kubik. 24 länder spelar tolv i städer i lika många länder.

Varför?

Flyg och fläng över hela Europa

Tror något ljushuvud att det gör fotbollen gott? Att man genom att möjliggöra för mindre länder att få en mästerskapsmatch gör fotbollen en tjänst? I dagens miljödominerade debatt borde det vara den sista, desperata idén på bordet. Flyg och fläng över hela Europa. Jag tror tilltaget får motsatt effekt. Ingenstans kommer den rätta mästerskapsstämningen att infinna sig.

 Borde man inte efter bästa EU-förebild helt enkelt skapa en gemensam pott som gör det möjligt för alla länder som vill och har arenor att ta hand om hela arrangemanget? Nu blir det rörigt, jobbigt, sportsligt orättvist och miljömässigt fullkomligt vansinnigt. Om den demokrati som idrottsrörelsen skryter med verkligen funnes på riktigt skulle det aldrig inträffat. Pamparna kör över både massan och logiken hela tiden.

Heder åt Kalla

Malmö FF i Europa League och frågan måste ställas; kommer ett svenskt lag någon gång i framtiden att spela en europeisk fotbollsfinal för klubblag? Hittills har jag inte hört någon klubb offentliggöra sådana ambitioner. Zlatan bytte fot och tänker göra Hammarby till Skandinaviens bästa klubb, Markus Rosenberg har lovat samma satsning för Malmö FF, trots att han inte längre kan påverka utvecklingen på planen. Zlatan tänker för övrigt först ensam lyfta ett sargat Milan till höjderna igen. Sedan skall han bli president i Kina och släcka alla bränder i Australien så Bajen får nog vänta lite.

Charlotte Kalla åker - i varje fall inte hittills i vinter - lika fort på skidor som tidigare men jag hoppas hon får fart under belagen snart så vi slipper se de där svarta ögonen och det stelfrusna ansiktet. Men vilken idrottskvinna hon är, vilken karriär hon haft och vilken resning och moral hon har. När andra fjantar sig för att tjäna lite extra på spelreklam, säger hon bestämt nej trots lockande gager och ständigt höjda bud. Det är strongt. Om de sedan heter Persbrandt, Zlatan eller Hysén; de behöver inte göra det. Den spelreklam som ännu tillåts förekomma i Sverige, och som politikerna som vanligt ligger flera steg efter för att kunna begränsa, har ungefär samma förödande effekt på spelberoende som om man åker hem till alla alkoholister en fredag eftermiddag och ställer in tio flaskor brännvin i hallen. Tänker de giriga någon gång så långt?

Spelet lockar till kriminalitet i yttersta leden (hot, mutförsök, läggmatcher), det är en osmaklig och ful svans som idrotten borde klippa av. Man kan inte förnedra sig till vad som helst för pengar.

Glapp i kontakten

Apropå skidor - det är trots allt vinter någonstans där jag inte är; varför är de svenska kvinnorna så framgångsrika medan herrarna totalt tappat kontakten med världseliten? Går felen att hitta redan på skidgymnasierna, i rekryteringen?

Geografiskt och vad gäller förutsättningar är förhållandena lika. Den ende som kan blixtra till är alltjämt Calle Halvarsson men han är otursförföljd och fattar konstiga beslut och det är långt emellan gångerna när huvudet och resten av kroppen fungerar samtidigt.

Apropå skidor - igen; Frida Karlsson slog igenom med dunder och brak fjol - ”en svensk Johaug” - men nu har hon startförbud. Ett nödvändigt ingrepp från landslagsledningen (läkaren) när man upptäcker bristande näringsintag, en finare beteckning på ”risk för anorexi”, en plåga som en gång drabbade hennes mor.

En fundering bara; hur fungerar kontakten mellan tränare, aktiva, landslag, läkare när man inte har bättre kontroll på kost och träning än att ett så drastiskt beslut som startförbud måste tillgripas. Här verkar det glappa någonstans i kontaktnätet.

OS i Tokyo - och den ofta kritiserade församlingen i Lausanne (Internationella Olympiska Kommittén) tycks numera göra allt för att passa in i tid och trender, allt i avsikt att fånga den ungdomliga publik som både live och via TV attraheras av OS allt mindre. 

Den olympiska rörelsen har tillmätts ofantlig dragningskraft - kapitalet strömmar alltjämt in - men hur länge kommer de stora amerikanska TV-bolagen och de multinationella jättarna att köpa rättigheter om det globala intresset minskar. Överflyttningen från public service-kanaler till kommersiella konglomerat har redan det knoppat av åtskilliga miljoner presumtiva TV-tittare. Och ungdomen sviker. Kommer de tillbaka tack vare klättring och skateboard på programmet? Det betvivlar jag. 

Tveksam symbolhandling

Malmö FF bestämde sig för att satsa på damfotboll igen. Symbolpolitik som det mesta nuförtiden. Malmö har redan ett riktigt bra lag - Rosengård, en gång en avknoppning från MFF - och det finns nog inte plats för fler men MFF-styrelsen föll för det yttre trycket; en stor klubb måste ha både dam- och herrfotboll. Jaså? Styrelsen ville köpa över LB07 för att kunna tjuvstarta i andra divisionen men medlemmarna sa nej på ett extraårsmöte.

I stället beslutades att starta i division fyra med ett nybörjarlag. Icke så. Klubben tog en tränare från division 1-laget Dösjöbro och han fick med sig elva spelare! Rätt duktiga tjejer som kommer att krossa ”korpspelarna” med tvåsiffriga tal i fyran medan stackars Dösjöbro står där - sönderköpt. På vilket sätt detta exempel tjänar den svenska damfotbollen kan väl någon berätta för mig vid tillfälle.

E-sport i RF? Nej, naturligtvis inte.

Robin Söderling DC-kapten - en garanti för svensk tennis uppsving? Nej, tyvärr.

Dopingfri idrott? Aldrig.

God fortsättning!