Därför spelar, helt logiskt, Chelsea och Manchester City, final den 29 maj i Istanbul, i den Champions League som vi kanske nu, efter miljardärernas försök till en utbrytarliga i Europa, värderar ännu högre.  Även Europa League kan, för att ännu mera betona dominansen, vinnas av ett engelskt lag i år.

Den moderna fotbollen

Det är ju inte i huvudsak engelska spelare som dominerar i de här lagen men det verkar ändå som att energin, viljan att jobba hård, de raka, effektiva linjerna, som vi förknippat med engelsk fotboll genom åren, överantvardas till de spelare som ansluter sig till Premier League-klubbarna. 

Det händer mycket, det är blod och svett och spända muskler och så ser den moderna fotbollen idag; det räcker inte med individuell briljans, det krävs duktiga löpare, taktisk slughet, lagspel. Det var så uppenbart när Manchester City spelade ut det stjärnspäckade Paris SG och det stod lika klart när det pånyttfödda Chelsea gjorde 2-0 mot de mesta Champions League-vinnarna Real Madrid, ett resultat som mycket väl kunde varit det dubbla. Nästan alla de stora målchanserna kom från Chelseas frenetiska spelarna.

Underverket i Chelsea

Det mest imponerande just nu är det som den tyske tränaren Thomas Tuchel skapat sedan han kom till Chelsea i vintras efter att, på självaste julafton, fått sparken av PSG:s klubbledning. 

Han dög uppenbarligen inte i Paris trots att han tog laget till dess första final i Champions. Det var uppenbarligen inte hans fel att det skar sig. Paris vill spela på sitt vis. Riskfyllt, individuellt i överkant, nonchalant. 

Klubben har satsat stort för att bli mästare i Europa men stjärnparaden har inte gett väntat resultat. M´Bappe, Neymar och di Maria är briljanta, individuella stjärnor kan vara hotfulla nog men ända sedan Zlatans tid har de fått ge vika ute i Europa mot dem som satt laget för jaget.

Chelsea låg på nionde plats i Premier League när Tuchel tog över, långt ifrån chanserna till topplaceringar och säkrat Europaspel också nästa år, men nu kan laget mycket väl vinna både Champions och FA-cupen mot Leicester. 

Det är en högst anmärkningsvärd prestation som inte kan förklaras på annat sätt än att Tuchel har ett vinnarkoncept som kombinerar alla de egenskaper som krävs i dagens fotboll.

Spaniens dominans bruten

Det finns en annan förklaring; i flera länder i Europa har standarden sjunkit på senare år. Italienska ligan - som Inter vann - har haft många starkare årgångar än den vi nu ser. Den spanska likaså. 

När Barcelona och Real Madrid var som bäst, när Ronaldo och Messi var lite yngre och fräckare, dominerade Spanien, både på klubb- och landslagsnivå. 

Där har inte de senaste rönen slagit igenom, där har klubbarna inte på samma sätt som de engelska till övriga ingredienser lagt detta med hårt arbete, löpvilja och mera av det raka spårets enkelhet och effektivitet. 

Mellan 2014 och 2018 hamnade CL-buckan i Spanien och under den tiden vara också Athletico Madrid en europeisk toppklubb att räkna med med tre segrar i Europa League och två finaler i Champions. Då med Antoine Griezmann i sina bästa år och försvarsjättar som Juanfran och Godin.

Att Manchester City nu nått sin första Champions League-final kan nog till dels förklarats av att tränaren Pep Guardiola mjukat upp sin strikta filosofi att klubben till varje pris skulle vinna bollinnehavet i varje match. Nu är det lite rakare spår, hela tiden framåtinriktat, snabbt aggressivt passningsspel, alltid med vägvinnande ambitioner. 

Det kan bli en briljant final mellan två ruskigt bra engelska lag som båda imponerade stort och vann sina semifinaler utan diskussion.

Djurgården imponerar stort

Champions League är ett värmande ljus i coronamörkret, men trots att jämförelserna så lätt kan göras, och är alldeles uppenbara, njuter jag likväl av de allsvenska matcherna. 

I år är det hittills Djurgården som stått för den absolut bästa fotbollen och med tendenser som går att hänföra till just dagens engelska klubbfotboll; det blev alldeles tydligt i den senaste matchen där de svenska mästarna från Malmö totalt krossades av de blårandiga. Det var en kopia i mindre format av matchen mellan Manchester City och PSG -ett lag, Djurgårdens, med alla spelarna involverade, med högsta tempo påslaget från första minuten, med energi, klokhet och effektivitet, det andra laget förlitande sig på måhända namnkunnige spelare men handfallna, tveksamma, till synes lite loja. 

En Ola Toivonen på halvfart och synbart halvt ointresserad tillför inte alls det som klubben måste ha hoppats och betalat för.

I Djurgården finns Allsvenskans just nu mest värdefulle spelare, Magnus Eriksson. Med energi, smartes, kloka passningar och ett outtröttligt jobb på både bredden och djupet dominerar han totalt. Som han spelar nu är han landslagsmässig och fortsätter han så här har jag svårt att tro att det här uppoffrande, löpstarka laget kan rubbas. 

Jag utnämnde faktiskt - lite får man skryta - Djurgården till favorit i årets Allsvenska efter att ha sett laget i Cupsemifinalen mot Hammarby. Det finns en energi i hela den här klubben - med den härlige entusiasten, sportchefen Bosse Andersson, i spetsen och Kim Bergstrand/Thomas Lagerlöf är uppenbarligen ett suveränt tränarpar.  

MFF räknar pengar

Om det är något lag som just nu ser ut som ett lag med bra chans i ett Champions League-kval så är det Djurgården - men det är MFF som skall upp till bevis i sommar.

Om klubben klarar första omgången av kvalet till Champions är man minst inne i gruppspelet i Conference League, den tredje nivån i det omstrukturerade europeiska klubbspelet. 

Sportsligt inte lika attraktivt som Europa League men, enligt nya uppgifter, lika bra ekonomiskt. Det senaste Europaäventyret gav MFF ytterligare 100 miljoner kronor. 

Sedan år 2010 har klubben spelat in 70 miljoner euro, motsvarande 712 miljoner kronor. Närmast ofattbart med svenska mått mätt.

MFF har pengarna men Djurgården drar in poängen. Sedan länge har det viskats högt att MFF till sommaren skall sälja sin 22-årige mittback Anel Ahmedhodzic och det påstås finnas bud på över 70 miljoner kronor. Av det jag sett i vår är det en klar övervärdering. I senaste matchen mot Djurgården kunde dessutom jämförelsen lätt göras med Djurgårdens lika unge sensation Hjalmar Ekdahl, Albins lillebror. Medan hans MFF-kollega stod villrådig i backlinjen och mest spelade i sidled, bryter Ekdahl hela tiden mönster; placeringssäker, modig, spelbegåvad, alltid med blicken högt  och kreativ i sitt framåttänkande. 

En av allsvenskans mest intressanta unga spelare i år och den jag skulle satsa mest pengar på om jag hade dessa två 22-åringar att välja mellan.

Så Djurgården står kvar som min storfavorit; MFF har mycket mera att bevisa och vad tränaren John Dahl Thomason har för planer återstår att se. Någon plan B hade han uppenbarligen inte senast.