Idrottskarriärerna ser ju lite annorlunda ut idag. Trots hårdare träningar och ett betydligt mera omfattande tävlingsprogram håller nästan alla på längre. Den gamla vanliga karriärstiden - mellan 20 och 30 - har blivit mellan 18 och 35. Det finns förklarliga skäl.

Varför sluta jobba?

Tävlingsprogrammen har byggts ut till att omfatta tourer och serier som löper över hela säsongen. Televisionens intresse för vissa tävlingsidrotter har gjort karriärerna mera meningsfulla och givande. Långa säsonger gör det mödan värt att träna, det ekonomiska utfallet i många sporter betydande.

Man hör ofta; varför slutar hon inte när hon är på topp?

För det första; när vet man det?

För det andra; för Charlotte Kalla och många andra blev det som först var ett intresse, sedan ett behov och en livsstil också ett yrke.

Och för det tredje; toppidrottare i TV-exponerade idrotter skriver långa och lönsamma sponsorskontrakt. De skall fullföljas. En idrottare av Charlotte Kallas dignitet har sin dragningskraft och fyller sin funktion som exponent för varor och tjänster också när hon passerat sin topp.

Varför slutar du inte jobba?

Den frågan finns det ju ingen anledning att ställa.

Och varför skulle en stjärna med Kallas lyskraft inte hålla på med det hon älskar och det hon lever för - och lever av - köra så länge det går.

Enastående karriär

Det är möjligt att Charlotte överskattade sin uthållighet eller underskattade den yngre generationens högre kapacitet de sista åren av karriären. Det som kändes bra på träning gick inte att växla över till kapacitet för pallplatser när det gällde tävlingslopp.

Hon har nog haft sina våndor - som så många andra.

Nu är hon klar som skidåkare - ja, det blir fyra lopp till under SM-veckan i Piteå - men hon är inte bara Sveriges främsta kvinnliga olympier, Sveriges främsta skidåkare genom tiderna; hon är också ett högexponerat ansikte för sponsorer och för idrotten i stort. Hon är ett varumärke med hållbarhet långt efter karriären. Och en stadigt uppbygg ekonomi som gör henne trygg.

Hennes karriär är enastående och jag tror hon har betytt lika mycket för återväxten i svensk skidåkning (i varje fall på damsidan) som Pernilla Wiberg på den alpina sidan. Hon mätte ut vad som krävdes, hon gick in i idrotten som männen alltid gjort; lämnade allt för en fulltids idrottskarriär med ambitionen att bli bäst i världen. Med de träningsdoser, den seriositet i förberedelser, kosthåll och skötsamhet som krävs.

Hon har varit ett ankare i svensk vinteridrott i mer än ett decennium.

Blytung meritlista

Meritlistan är blytung: tre guld, sex silver och fyra brons på OS, tre guld, sex silver på VM. Hon har vunnit Tour de Ski, Bragdguldet, Jerringpriset, utsetts till Sveriges bästa idrottskvinna och har 50 pallplatser i världscupen.

Hon hade en speciell förmåga att trimma sin kropp till optimal prestation vid de stora mästerskapen, hennes stafettinsatser minns vi med rysningar av spänning.

Hennes solskensleende mot snövidderna kommer också att sitta kvar, för att inte tala om de kolsvarta ögonen och de dämpade, fåordiga kommentarer hon lämnade efter sig när allt inte gått som hon tänkt och kroppen lovat.

Hon har alltid visat upp den ärliga tävlingsmänniskans båda ansikten. De talade sitt tydliga språk utan att ett ord behövde sägas. Ögon ömsom varma, ömsom Kalla.

Jag tror att hon i sinom tid kan bli en utmärkt ledare för svenska skidåkare. Kanske kan hon till och med få fart på det manliga skidsläktet som tycks ha degenererats en smula.

Hur som helst är vi skyldiga henne ett tack för en av de mest imponerande karriärerna i svensk idrott och önska henne allt gott som tänkas kan i ett nytt liv.