Svensk vinteridrott handlar i stort sett om längdskidor med lite kryddor från curling och ishockey. Ett vinter-OS i Stockholm skulle ju skapa många anläggningar som breddat idrottslivet i huvudstaden. 

Än finns chansen!

Stockholmspolitikerna har fortfarande två veckor att ta sitt förnuft till fånga och lämna in en OS-ansökan. Eller är det så att politikerna tycker likriktning inom idrotten är bra, alla skall åka längdskidor eller spela ishockey.

De relativt stora framgångarna i längdskidåkning, kan skymma sikten för att det totalt sett kanske var ett OS som väckte ifrågasättanden. Tar man bort längdskidåkning tog Sverige bara fyra medaljer, en färre än vad Ireen Wüst tog.

På tal om Ireen Wüst, har den tidigare svenska paradgrenen skridsko blivit en icke företeelse i det närmaste. Den svenske deltagaren David Andersson som mot alla odds och det politiska etablissemangets inriktning lyckades kvalificera sig till OS, belade två 38:de platser i skridsko. Detta i ett land som har en uppsjö guldmedaljörer i sporten. 

Bygg och ge möjligheter

Min slutsats är väldigt enkel, bygg skridskohallar. En skridskohall eller flera skulle lyfta svensk skridskosport till den plats den rätteligen förtjänar. Finns det någon som tror att det inte finns ett samband mellan Nederländernas utomordentliga framgångar i skridsko och deras framsynta satsning på bra träningsförhållanden för atleterna.

Det är ganska intressant att spekulera i varför Lettland tog medalj i bob, skeleton och rodel, medan ingen av deras baltiska grannar ens deltog i sporterna. Utan att vara någon expert är min analys att det beror på att det i Lettland finns en bob-, skeleton-och rodelbanan, medan motsvarande infrastruktur saknas i Estland och Litauen.  

Nog kände stora delar av den lettiska befolkningen stolthet när Melbardis -besättning var uppe och fajtades med Ryssland, USA och Tyskland om toppplatserna i fyrmansboben. Den lettiska självkänslan blev nog inte sämre av Rubins, Sics-Sics och Tirumas prestationer i rodel eller bröderna Dukers i skeleton. Utan anläggningen i Sigulda hade de överhuvudtaget blivit toppidrottar är frågan. 

Vad vi däremot vet är att vi aldrig kommer att veta om det finns några motsvarande fartfantomer i Sverige, då de aldrig får chansen i alla fall inte under överstkådlig tid.

14 dagar kvar 

Förhoppningsvis finns det nu någon som ser det uppenbara och är mer vinsynt än trångsynta Stockholmspolitker, om de inte ändra sig under första halvan av mars. Sista ansökningsdag för att arrangera vinter-OS 2022 är den 14:e mars.

Men det finns inte så mycket att hoppas från Stockholms politiker. Som moderaten Regina Kevius som på alla plan inte tycks förstå vikten av idrott. Som folkpartiske politikern Lotta Edholm som menade att man inte kunde bygga en rodelbana för att det finns för få rodelåkare, men det kanske är så enkelt att det finns få rodelåkare för att det inte finns någon bana. Eva Samuelsson och Erik Slottner från KD som inte ens läste rapporten innan de sa nej eller centerpartisten Per Ankarsjö som hittade på egna fakta och inte använde de som stod i utredningen.

Finns det någon politiker som har modet att säga ”att vi kanske måste göra mer även om det kostar”.  

Tänk om det fanns någon...

Fler skulle få chansen inom idrotten om mångfald bejakas, därför måste vi jobba för ett mer diversifierat idrottsliv. 

Eller är det så att för att vinna röster bygger de hellre den femtioelfte ishockeyhallen än lyfter blicken högre och skapar förutsättningar för ett framtida svenskt skridskoguld. 

Att en person av Ingvar Kamprads eller Jan Stenbecks kaliber som kan tänka helt nytt och förverkliga det omöjliga till det möjliga, är väl bara en from förhoppning.