Efter paus återgick laget till sitt vanliga spel och med Taha Ali på dribblingshumör och höstens man, Hugo Bolin i fin form och med var sitt smart mål kunde laget vända på Göteborgs ledning. Det blev rättvist till slut men det var också en kväll med bengaler, rökmoln, planstormning och allt det där som vi tycker så illa om. Det smakar alltid lite beskt på botten av glädjebägaren när allt slutar i riskabelt kaos och maktlösa ordningsmän uniform. Det är bara att hoppas att alla kom hem utan att ta omvägen via akuten.  

Ett hack i skivan

En sak är odiskutabel; Malmö FF är Sveriges starkaste, mest framgångsrika och  välorganiserade fotbollsklubb. Rikast dessutom med tillgångar på över 700 miljoner kronor. Klubben har vunnit Allsvenskan 27 gånger, tog nu sitt 24:e svenska mästerskap (det var slutspel några år på 80-talet som inte gick så bra) och leder Maratontabellen. Första storhetstiden inföll 1949-1953 med fyra titlar, den andra under 70-talet med fem allsvenska triumfer och 2010 inledde klubben en ännu längre och stabilare, tredje, storhetstid med guld 2010, 2013, 2014, 2017, 2020, 2021, 2023, 2024.

Det finns bara ett hack i skivan, misslyckandet 1999 som ledde till spel i Superettan 2000 men med come back (med en vårsäsong av Zlatan Ibrahimovic) redan året därpå och en försäljning asv Z på 82,5 miljoner som en grundplåt för ett framgångsprojekt som alltjämt pågår. Uppvaknandet, ett ordförandeskifte (Hans Cavalli-Björkman bort och ny ledning med Bengt Madsen som bas) och med den entusiastiske Hasse Borg som sportchef började bygga det moderna Malmö FF med tuffare krav, bättre organisation, ökade inkomster. Klubben hade somnat in i självgodhet och svag omvärldsanalys men nu blev det fart.

Det första guldet sedan 1988 kom med Tom Prahl som tränare 2004 och trots ett dåligt tålamod och ideliga byten på tränarposten, har klubben nu en organisation av internationell klass, ett publikstöd på likaledes europeisk toppnivå, en ekonomi i svensk särklass och nu, 2024, mästare igen med Henrik Rydström vid rodret.

Varandras motsats

För femtio år sedan, 1974, tog en 26-årig Bob Houghton guld med MFF efter att ha genomfört en organisatorisk revolution som kom att smitta av sig och förändra svensk fotboll och tränarutbildning. Roy Hodgson följde efter och tränare som Sven Göran Eriksson, Bengt Westerberg, Lasse Lagerbäck, Tom Prahl med flera anammade konceptet, filade lite i kanterna och nådde framgångar på lite olika vis. Idag ser vi en ny revolution. Henrik Rydströms filosofi skiljer sig helt från Houghtons. Den unge engelsmannen ville ha hög press, stark support, överlappningar, inlägg, forwards med en påpasslig fot vid första stolpen. Långa bollar, höga återerövringar, enkel fotboll - somliga kallade det primitivt, tråkigt att titta på. Men segrarna kom, hela den svenska fotbollsmodellen överraskad och tagen på sängen.

Rydström har en annan syn på fotboll. Bollen inom laget, spelare tätt ihop, gärna på en och samma kant, korta passningar, det kallas visst relations-fotboll; det är ju så akademiserat nu för tiden. Mycket spel bakåt och i sidled, långa spelsekvenser utan hot eller attack. Hougtons raka motsats. Men allsvensk triumf två år i rad. Jag vet inte om alla vägar bär till Rom men många bär till guld. Och Rydströms filosof (eller revolution om man så vill) biter tydligen lika bra som Houghtons. Och ändå har klubben sålt av några av sina bästa framtidsspelare och gjort rätt många rekryteringsmissar. Och spelgeniet Anders Christiansen har haft en tuff rehabiliteringsperiod efter hjärtbesvär.

Inte bara fullträffar

Klubbens senaste exporter Hugo Larsson och Sebastian Nanasi fanns med i Jon Dahl Thomassons senaste landslag, ett kort inhopp också av Hugo Brolin som sannolikt blir nästa stora spelarförsäljning. MFF säljer numera inga spelare för under 100 miljoner. Men jag är övertygad om att sportchefen Daniel Andersson hade hoppats få ut mycket mera av rekryteringar som Stefano Vecchia, Oliver Berg , Anton Tinnerholm och några till, den senaste prestigevärvningen - Sead Haksabanovic - som skulle bli ersättaren för allsvenskan bäste spelare, (Nanasi gick till Strasbourg), är en ren flop. Skadad och långt ifrån spelduglig form. 

Hela fotbolls-Sverige visste (tydligen) redan i våras att MFF skulle vinna. Hela det ljusblå paketet imponerar men med tanke på truppens bredd och styrka och resurserna i övrigt finns det anmärkningar att dela ut. Laget spiller alltför mycket tid på småfjuttande och tillbakaspel på helt ointressanta ytor, hoten mot motståndarnamålet alltför få, blicken framåt ofta ersatt av försiktighet och hemspel. Och; MFF har ju tydligt aviserat ambitioner att inte bara vinna Allsvenskan utan att bli Nordens internationellt bästa lag. Tyvärr har Rydström inte visat upp någon Plan B för internationellt spel. Jag är säker på att Houghtons taktiska modell hade tagit loven av Rydströms modell.

Nu, i Europas mellanskikt (Europa League) finns det perfekta läget att ta kliv upp på stegen men den lite naiva och riskabla fotbollen som Rydström prioriterar har straffat sig. I senaste matchen mot Olympiakos ställde han inte ens upp med bästa laget. Det glänser av guld i Malmö men det finns mer att hämta, av högre karat, där ute i den stora världen.