Att bara få njuta av en balett som Svansjön eller, som jag gjorde i fredags, se den ljuvliga musikalen Billy Elliot (med musik av Elton John) på Operan i Malmö, där den unge Billy, som tvingas till boxningslokalen av sin elake farsa smiter iväg till danslokalen istället och där gör oss tårögda med sin vilja, sitt mod, sin konst. 

Ungefär så kände jag när jag satt framför TV:n i måndagskväll och inte trodde mina ögon.

Som Barcelona...

Östersund spelade fotboll ungefär som Billy dansade, som Jan Johansson spelade svensk folkmusik, som Bodil Malmsten när hon skrev, som Rudolf Nurejev när han dansade, som, ja som Barcelona spelar fotboll.

Jag har följt svensk och internationell fotboll på nära håll sedan slutet av 60-talet. Jag har aldrig, ALDRIG, sett en allsvensk debutant skapa koreografisk skönhet med närmast geometrisk kreativitet så som Östersund spelade mot Hammarby i den första halvleken på Tele2 Arena.

Det finns en våghalsighet inbyggd i den där ambitionen att vårda bollen lika ömt som ett dyrbart Farbergé-ägg, det kommer att straffa sig förr eller senare, men det spelar ingen roll; om det så bara blir den där halvleken, så blir det ändå en fotbollens lilla, underbara dansuppvisning som jag aldrig kommer att glömma.

Med kvickhet, med precision, med smidiga, offensiva spelare, med fotbollens enkla (men därmed svåra) konst att med hjälp av trianglar bygga det höga huset. Det kommer alltid att finnas de som vill och kan riva sönder det vackra - sådan är världen en gång skapad - men konstens själar dör aldrig.

Ett svenskt lag!

Det var så vackert att det nästan var omöjligt att ta in, att det var ett svenskt lag jag satt och såg. Var det redan tisdag, var det Champions League? Nej, det var en allsvensk debutant från skidmetropolen Östersund, det var Frösöblomster och Wilhelm Peterson--Berger och det riktigt doftade gräs fast det var konstgjort.

Kom inte och säg att det spelas torftig fotboll i Allsvenskan om en allsvensk nykomling - så modigt och fräckt - vågar spela en så tekniskt högkvalificerad fotboll på bortaplan i sin allra första match.

Det har funnits klubbar som tagit allsvenskt guld sitt första år. Öster har gjort det, IFK Göteborg också. 1968 gjorde Öster sällskap av Åtvidaberg upp till högsta divisionen och de blev båda hyllade för en underhållande fotboll som också hade kvalitet nog att räcka till guld.

Men det här var på en gång en fotbollskonst av internationell klass.

Överlägsen stilpoäng

Om det varit konståkningsbedömning också på fotboll hade segern förstås skyhögt gått till Östersund.

Men fotboll är ett skoningslöst, matematiskt spel, den inrymmer både världens onda och världens goda och det är klart att det finns allsvenska "odjur" som kommer att ta död på skönheten. Alla musikaler skall väl inte sluta lyckligt.

Den här säregna klubben spelar teater, dansar, underhåller och ägnar sig åt samhälleligt engagemang också utanför fotbollsplanen och här fortsatte de att ge oss luttrade, rädda och bekymrade världsmedborgare i en ond tid någonting skönt och vackert att försvinna in i.

Men försvarsspelet...

Det kan finnas anledning att oro sig för den taktiska organisationen i Östersunds försvarsspel, det såg lite stelt och valpigt och ostrukturerat ut och målvakten och backarna tycktes inte hela tiden synkroniserade. 

Men om den här halvleken bara blir som en kort, fin dikt i hela det stora utbudet av litteratur så kan det vara bra med det.

Så här kan fotboll spelas, så här ljuvligt upprymd kan en gammal fotbollskrönikör bli, och presenterad så här är det ingen diskussion om vilken som är den största, mest komplexa och mest berörande av alla världens idrotter.