Det har sagts - och hittills är det korrekt - att bara världskrig kan stoppa de olympiska spelen. Så skedde 1916, 1940 och 1944.

Mycket har hänt sedan dess. Inget världskrig gudskelov. När nu Rio lagts till handlingarna, ännu ett olympiskt spel med överdrivna dimensioner, gränslöst pengaslöseri och en havererad budget, finns anledning att fundera över spelens framtid.

Hoten är många. Och av skilda slag.

En lek som kostade 40 miljarder

Rio fick begära stöd från statliga fonder för att klara säkerhet, transporter och sjukvård. Botten hade gått ur ekonomin, bl a till följd av låga oljepriser och delstaten Rio kommer att notera ett underskott på 45 miljarder för 2016.

Den olympiska leken i Rio kostade 40 miljarder och drog, enligt en studie från Oxford University, över sin budget med 51 procent.

Ingen isolerad förseelse i dessa sammanhang. Studien visar också att 47 procent av de olympiska arrangemangen sedan 1960 överskridit sin budget med mer än 100 procent. Inget OS under motsvarande tid klarade sin budget.

Vilket väl bl a borde få Stockholm att inse att kalkylerade 10-15 miljarder för ett vinter-OS i Stockholm är rena glädjebudgeten.

En ekonomisk explosion

Det var med spelen i Los Angeles 1984 som den verkliga olympiska kommersialismen föddes. För första och enda gången gjorde IOK avsteg från regeln att olympiskt värdskap kräver statliga garantier. Sverige har ju stupat på det ett par gånger.

Spelen i LA kostade inte skattebetalarna en krona utan gav en rekordvinst på 150 miljoner dollar.

Mannen som genomförde den olympiska historiens ekonomiskt mest framgångsrika spel hette Peter Ueberroth, miljardär i resebranschen med 2000 anställda, som blev spelens direktör. Han skydde inga medel, hade inga moraliska betänkligheter. Han sålde TV-rättigheterna för den då fantastiska summan 300 miljoner dollar, biljetter för 151 miljoner dollar, sponsorpaket för 121 miljoner dollar.

Han lyckades till och med sälja den olympiska eldens väg, sponsrad meter för meter. Facklan drog in motsvarande 100 miljoner kronor. Han lät McDonalds bygga simstadion, 7-Eleven velodromen, oljebolaget Atlantic Richfield rustade upp huvudarenan Coliseum. Cocacola, Buick, Canon, Sports-Illustrated, American Express, United Airlines betalade mellan 4 och 15 miljoner dollar var för att bli den officiella läskedrycken, bilen, kameran, tidningen, kontokortet, flygbolaget. 

TV-bolaget ABC hade köpt sändningsrättigheterna för 225 miljoner dollar (tre gånger mera än Moskva fyra är tidigare) men sålde reklam för 600 miljoner dollar. 

Aptiten på de olympiska spelen ökade från både TV-bolag, annonsörer och tittare. Lite hårdraget kan man säga att de olympiska spelen i och med LA blev fånge i de amerikanska TV-bolagens jättearmar, men också så attraktiva att kandidatstäder ställde sig i kö för att tävla om framtida värdskap.

I en orolig värld

Mycket kan hända i en orolig värld som kan förändra spelreglerna och försvåra globala jättearrangemang som OS.

Världsekonomin kan rasa, terrorhoten öka, folkviljan kan minska och både TV-bolag och sponsorer allvarligt överväga sitt engagemang ifall idrottens trovärdighet minskar på grund av ökad doping eller försämrat politiskt läge och illa skötta arrangemang. T ex Sotji 2014 där kostnaderna, över 300 miljarder, blev fem gånger större än beräknat, befolkningen behandlades illa, arbetare blev utan löner. 

Jag tror inte att spelen i sig är direkt hotade. Men risken finns att alltfler städer tvekar på grund av galopperande kostnader och en folkopinion mot horribelt dyra arenor med dålig efteranvändning.

Om fyra år är det Tokyo. Rom drog sig ur på grund av bristfällig ekonomi - men kandiderar igen 2024 tillsammans med Budapest, Los Angeles och Paris. Tokyos konkurrenter vid kongressen 2013 var Madrid och - Istanbul. Tänk om vi nu suttit med ett OS i Turkiet om fyra år? 

Det är inte lätt att sju år innan spelen avgöra var den politiska eldhärden skall ta fart nästa gång men Erdogan som inviger spelen hade väl känts, sådär.

Märklig "tillfällighet"

2007 valde man Sotji i förvissningen om att Ryssland var på väg mot politisk stabilitet och lätt demokratisering. IOK var inte ensam om att missbedöma Rysslands politiska framtid. Det svenska försvaret avrustade totalt av precis samma skäl. 

En märklig ”tillfällighet”; Pyeongchang (ej att förväxla med nordkoreanska Pjongjang) i Sydkorea arrangerar vinter-OS 2018, Tokyo sommarspelen 2020, Peking vinter-OS 2022. Asien tre gånger i följd. 

Det finns anledning att misstänka, att de stora, globala företag som står för en stor del av IOK:s ekonomi har ett betydande inflytande och ser till att OS hamnar där stora, nya marknader finns att erövra.

Men också arrangörer av vinter-OS tvekar. Stockholm och Lviv (Ukraina) drog sig ur omröstningen om spelen 2022, Krakow ställde upp men invånare sade ifrån i en folkomröstning.

Stockholm ger sig dock inte. En utredare är tillsatt. Mina tvivel är stora. Finns ingen anledning att tror att en budget på 10-15 miljarder skall hålla. Det talas om att bygga en hoppanläggning (tre backar) i Stockholm. Det låter lika tokigt som en ishockeyhall i Sahara. 

Om Stockholm skall ha en chans får man kanske göra som Peter Ueberroth i LA 1984. Låta företag bygga och bekosta arenorna. Ikea t ex. Men då är väl risken att arenan kommer i tusentals bruna paket och att de aktiva får sätta ihop den själva.

Nej, bygger Stockholm en hoppbacke i ett land utan backhoppare, då tar jag bron över till min andra huvudstad. I ett land som garanterat aldrig kommer att söka vinter-OS…