Det är nog så; den som till och med själv tycker att han är vacker - och vågar säga det, den som är rik som ett troll och vinner allt får inte alltid kärleken. Det har ibland varit lite för mycket av yta, polerad medvetenhet, yviga gester, sura miner, också mot lagkamrater, när Cristiano Ronaldo spelat fotboll. Lite för mycket styling, frisyrgelé och arrogans.

Och så plötsligt; han satt där i gräset på Stade de France, envisa malfjärilar överföll honom, hans knä var sargat, han förstod att det var över men han gjorde ett desperat försök i bandage tills han tvingades slita av sig kaptenssymbolen och ta båren ut ur handlingen. 

En ny Ronaldo

Det var som en scen ur en krigsfilm. Kompanichefen ur spel, det borde fått regementet att sträcka armarna i luften, lägga ner vapnen och göra reträtt.

Då kom den sargade kaptenen tillbaka från sjukhuset - samma krigsfilm - han hade torkat tårarna, nu tog han kommandot från sin position en bit från fronten, till och med general Santos fick stiga åt sidan, det var kapten Ronaldo som tog över, nu anförde han trupperna, han peppade Pepe och de andra, han slogs med allt han hade nu; vinnarinstinkten, det överlägsna varumärket som ännu kunde försvaras, drömmen han ville förverkliga; att en gång få lyfta ett riktigt tungt krigsbyte för sitt land.

Det var en ny sida av Ronaldo. Knäckt, sargad och tårögd, när han inte själv kunde spela hjälterollen till slutet växte en stor ledare fram, en lojal lagmedlem, en påeldare, en som visade att han kunde bli lika glad vem som än gjorde målet. 

Eder blev det. I 109:e minuten.

Men de är slitna

Portugal har haft många årgångar av fantastiska fotbollspelare. De har alltid spelat vackrast, med en kattmjuk rörlighet och grandiost passningsspel. Jag har sett det hos Benfica, hos Sporting Lissabon, hos landslaget många gånger. Men det har aldrig blivit några riktiga framgångar. 

Jag minns Ronaldo hur han grät över finalmissen mot Grekland i hemma-EM 2004, nu grät han igen av både smärta, sorg och en sagolik glädje när han fick tillbaka huvudrollen. I centrum av laget, högst på ett podium med pokalen i händerna.

Så blev han centralfiguren ändå.

En sensation; ja absolut. 

Det kan bli så i EM. Försvarsskickligheten har ökat, mera cyniska och organiserade coacher sätter sin prägel på spelet, de bästa spelarna har långa säsonger i bastanta ligor, cuper dessutom, både nationellt och internationellt bakom sig som gör spelarna slitna och trötta.

Rädslan större än längtan

Finalen var ingen spelmässig höjdpunkt. Det är sällan så. Samma sak i VM. Det är inte ofta som finalen blir den bästa matchen.

Rädslan att förlora är ofta större än längtan till seger. 

Eftersom man kan hasa sig fram till final utan att vinna en enda match under ordinarie matchtid. Det underlättar för underdogs som Island, Wales och - Portugal. Viljan vinner över förlöst begåvning.

Faktum är ju att Portugal bara tog tre poäng och blev trea i gruppspelet (1-1 mot Island) och alltså snubblande nära att åka ut.

Det var ju så upplagt för Frankrike. Men portugiserna låste in Griezmann (han slet sig ett par gånger och var nära mål), en stolpträff lät sig en signal från lyckans gudinna, att hon gått någon annan stans och lite stupade nog fransmännen  på de stora förväntningarna. Laget vågade inte riskera tillräckligt. 

Ett facit

Var det ett dåligt EM då? Nej! Inte bubblande fantastiskt men bra i många avseende. Tyskland och Frankrike höll hög nivå, Belgien imponerade med stor fotboll i några matcher - borde gått längre - Spanien hann visa sin klass, Italien hade en strålande inledning, Frankrike har varit bäst rakt igenom hela turneringen. 

Stjärnor som Ronaldo, Bale, Griezmann, Kroos, Boateng, Pogba, Rakitic, Pepe - för att inte tala om alla bra målvakter och oerhört skickligt försvarsspel överlag - har legat på sin topp, överraskningar som Wales och Island har förgyllt turneringen, ja, hela Island som land har satt sina spår. 

Vulkanen lär nog adopteras som eldfängd supporterhyllning av flera än fransmännen.

- - -

Tröjdragningar var länge ett irriterande gissel. Nu har brottningen gjort sin entré i fotbollen. Armtag, nacksving, halvnelson har utökat begreppsvärlden. En arm omkring min hals är valsen för dagen. Det här måste domarna sätta stopp för.

- - -

Jag dömer SvT som vinnare i TV-produktionsmatchen. TV4 har kloka kommentatorer - Olof Lundh är den som har mest att ge av sin rika kunskap - men de får ju knapp chansen att öppna munnen mellan reklaminslagen. 

Om TV4 vill ge SvT en rejäl match och sändningarna uthärdliga för oss tittare och inte minst av respekt för den kunskap som förblir outnyttjad, så måste kanalen paketera sin reklam på ett smartare vis. 

Staffan Lindeborg avslutade på topp, Lasse Granqvist suverän som vanligt. Härligt att se tjejer som Hanna Marklund (TV4) och allra mest Johanna Frändén alldeles självklart och med pondus ta för sig i studion på ett sätt som får oss att känna, att det alltid varit självklart att kvinnor kan (och får) ha synpunkter på fotboll. 

De kan rakryggat trippa ut ur turneringen i sina fina högklackade skor och strunta i vad totalt missriktade feminister har att säga om deras klädsel. Stil är aldrig fel. Särskilt inte i kombination med begåvning.

- - 

Det vill jag slippa; Nannskogs "lävärrera", Fjellströms "ställa frågan till backlinjen" (uttjatat travspråk) och tränarvokabulär som "två sittande". Betyder det två mittfältare med extra defensivt ansvar så säg för fanken det. Det sitter ett par miljoner tittare som inte gått någon tränarkurs och följer ett evenemang som fotbolls-EM. 

Ni skall upplevas som folkets tolk, inte tränarnas förlängda arm.

- - -

Roy Hodgson; även om Islands triumf över England var turneringens stora skräll och Lagerbäck höjdes till skyarna, så var det närmast tragiskt att se Roy Hodgsons utträde ur internationell storfotboll. Handlingsförlamad och utslagen.

- - 

Sverige slog Wales med 3-0 i genrepet - och s k experter gick i taket. Wales gick till semifinal. Sverige hade inte ett enda eget skott på mål. Sverige var inte redo. 

- - -

Dock; tre svenskar kunde lämna Paris med högburet huvud. Lasse Lagerbäck, Jonas Eriksson och Zara Larsson. Så blev det ett svenskt Z hängande kvar högt upp i Eiffeltornet trots allt.