Ingen tippade Janne Anderssons Norrköping som svenska mästare 2015 men under säsongen har laget bit för bit formerats till det skickligaste, mest kreativa, mest underhållande och segerrikaste laget i landet.

Rättvisan vann

Med Norrköpings guld mot ett MFF i totalt obalans på Swedbank stadion vann också rättvisan.

Med bara ett par nyförvärv, med en rätt usel ekonomi men med klokt ledarskap och unga spelare som vågat ta för sig med stöd av rutinerade och kloka ledartyper som Andreas Johansson och Daniel Sjölund växte vecka för vecka ett mästarelag fram.

Jag har alltid gillat Janne Andersson. Han är klok i sina analyser, tydlig i sitt sätt att dirigera ensemblen, fast och övertygad i det han gör. Av spelare med varierande kvaliteter och egenskaper, rätt utnyttjade i trygga positioner kunde han och hans trupp använda sig av fotbollens ABC-bok för att nå ända fram.

Därför vann IFK

Oftast är enkelheten det geniala. Och jag tycker nyckeln till IFK Norrköpings makalösa framgångsår ligger just där.

Jag har inte sett något annat lag med spelare i ständig rörelse, där mittfältare som Daniel Sjölund - en helt avgörande värvning från Åtvidaberg, tidigare mästare i Djurgården - och Alexander Fransson ständigt håller hjulen igång, snurrar runt farkosten så att den ständigt rör sig i rätt riktning, de finns alltid spelbara, det gör det så enkelt för  sina medspelare. Positionsspel och rörlighet, fotbollens enkla triangelgeometri, blev ett segerrecept. Och så krävs förstås, för ett allsvenskt mästerskap, en riktig skyttekung och med Emir Kujovic har man också den sista och avgörande pusselbiten.

1963, 1989, 2015. Det är en regelbunden svit men man förstår att den gamla fotbollsmetropolens anhängare hinner förtvivla många gånger när det går tjugosex år mellan mästerskapen. Senast var det också i Malmö SM-guldet säkrades i en omspelsmatch mot MFF i en tid då Svenska Fotbollförbundet trodde att slutspel var en attraktivitet för att rädda publiksnittet.

En monumental succé

Nu rullar publikströmmarna med automatik till de allsvenska matcherna, succén är monumental, matcherna blir till fester och avgörandet hade kunnat bli ännu mera dramatiskt om Göteborg haft förmågan att i varje fall ge sig själva chansen i slutmatchen mot Kalmar. Det hade nog behövts en måltjuv som danske Vibe om Blåvitt skulle stått pall hela vägen.

Hur som helst; Sveriges bästa fotbollslag - i varje fall med nationell måttstock - vann guldet och det är bara att gratulera.

Att Janne Andersson är Årets tränare torde det heller inte vara någon tvekan om. Om Daniel Sjölund och Andreas Johansson varit fem-sex år yngre borde de haft åtskilligt att göra också i det svenska landslag som länge letat efter en egen stil någonstans i den Hamrénska dimman.

MFF tappade anseendet

Malmö FF är, som sagt, ännu så länge svensk fotbolls mest spännande ansikte ut mot den internationella fotbollsvärlden. Ännu finns chansen att ta den där tredjeplatsen i Champions League och säkra fortsatt internationellt spel (Europa League) också till våren men det ansikte som MFF-arna vände mot oss i den allsvenska avslutningen var grinigt och helt visset.

Den här lördagseftermiddagen, när över 20 000 kommit för avslutningsfesten, tappade MFF-arna både ansiktet och anseendet.

Marcus Rosenberg, som i sin karriärs början var en blyg viol som hade svårt att ta för sig, vände nu hela rosenbergets alla törnetaggar utåt. Rött kort efter bara fem minuter, han hade, sin vana trogen, varit uppe och fäktats med sina armbågar i farlig närhet av domarens gula kortlek redan i inledningen och för en kapten i en match som denna var ett ett närmast oförlåtligt beteende att dra på sig ett rött kort.

Ett lag i balans

När den stora talangen Franz Brorsson huvudlöst sprang ner en Norrköpingsspelare i helt ofarligt område i andra halvleken och tvingade Malmö att spela med nio man var det bara bekräftelsen på ett lag i total obalans.

Tränaren Åge Hareide har ett lag med klara disciplinära problem. Mittfältaren Adu och inhopparen Tobias Sana och flera med dem ägnade alltför mycket tid och kraft åt att protestera, provocera, gnälla, vifta med armarna och vädja till domaren. 

MFF har vunnit respekt för sitt kaxiga uppträdande också mot stora lag från de europeiska ligorna i sitt Champions League-spel. Den här matchen drog skam över klubben och spelarna. 

MFF var av de flesta tippade att vinna Allsvenskan 2015. Hamnade tolv poäng efter IFK Norrköping i sluttabellen och har inte på hela senhösten ens varit i närheten av att blanda sig i toppstriden.

Ett motsägelsefullt MFF

Den berömda malmöitiska kaxigheten och respektlösheten kan vara en källa till kraft och mod och ur den kan utvinnas oväntade segrar och poäng. Men kaxigheten har en baksida. Den heter nonchalans. MFF har varit sämst mot de sämsta och där spillt bort alla de poäng som annars kunnat säkra Europaspel också 2016. Eftersom kunnandet finns - bevisen i Europa börjar ju bli många - så är dessa inhemska tilllkortakommanden att stort minus i betyget, både för spelarna och för tränaren Åge Hareide. 

Jag vet att sportchefen Daniel Andersson, även om tredjeplatsen i Europacupspelet säkras(?) på tisdag mot Shaktar Donetsk i Lviv, kommer att summera den här säsongen som ett misslyckande när tabellen nu talar sitt slutliga språk. MFF femma.

Hareide har gett laget en enkel medicin för att klara sig bra internationellt men utplånat den spelidé som skulle räcka för allsvensk framgång.