Förstår om han känner sig som en liten gosse framför en jätte.

Jag hör att Europa jublar.

Det blev ju inte en av "de där", herrarna al-Hussein eller al-Khalifa från Jordanien och Bahrein, inte heller den sydafrikanske Tokyo Sexwale, han som satt tretton år med Nelson Mandela på Robben Island, en merit som man tycker borde räckt länge till en befattning när rättvisa, jämställdhet och heder skall implementeras.

Jublet överraskar

Jag är lite överraskad av jubeltonerna.

Vad är det som gör en schweizare och europé, rätt impregnerad dessutom av allt det som varit, till en mera tillförlitlig man, att inte bara återupprätta anseendet för världens största organisation i kris. 209 medlemsländer, tolv (12) miljarder i de bankvalv som väl inte längre finns? Banker har ju inga pengar.

Är det inte i Europa allt detta gräsliga hänt?

Visserligen var det sydamerikanen (Brasilien), Joao Havelange, som satte standarden, som köpte och lät sig köpas för stora pengar men hans domäner och styrelseskick förvaltades mer än väl av den såphale Sepp Blatter och det som osynligt sitter i väggarna och det som skrivits med osynligt bläck i protokoll och kassaböcker är inte lätt att upptäcka och utplåna.

Från ledare till lagledare

Gianni Infantinos absolut viktigaste uppgift blir att förminska sig själv. Att förvandla sig från ledaren till lagledaren.

Det som gjort att hela världsidrotten seglat snett förklaras tydligaste av att organisationerna - Internationella Olympiska Kommittén (IOK), Internationella Fotbollsförbundet (Fifa) och Internationella Friidrottsförbundet (IAAF) - under den period när de ekonomiskt växte fortare än en Belgien (Blue), leddes av herrar vuxna ur miljöer där diktatorskap ansågs naturligt. 

Juan Antonio Samaranch (IOK), Joao Havelange (Fifa), Primo Nebiolo (IAAF). De tog själva makten, de köpte och sålde, de omgav sig med och favoriserade en liten stab av förtrogna som inte heller gick lottlösa. De cementerade den typen av diktatoriskt ledarskap som de politiskt sett på nära håll. I Sydamerika, Spanien och Italien. Låt vara att Italien seglat under falsk demokratiflagg men ingen kan väl med någorlunda adekvat artsbestämning kalla Silvio Berlusconi för någonting annat än en diktator. Med egen makt över både pressen och juridiken, tycktes det.

Nu har den akut inkallade Fifa-kongressen tagit ett åtgärdsprogram som talar om bättre granskning av de förtroendevalda, om mänskliga rättigheter, att presidenten bara kan sitta i tolv år och att det nya generalsekretariatet tar över det strategiska och kommersiella.

Det ser ju i alla fall ut som om ordförandens möjligheter till envåldshärskande därmed reducerats.

Plötsligt skulle alla konvertera...

Men mest handlar det förstås om att verka handlingskraftig, att putsa fasaden, att bättra på det förtroende som sargats så svårt att det i förlängningen kan ge svåra ekonomiska följder. Det har väl redan gjort, förresten.

Men ingen tror väl att hela församlingen därmed konverterat till Den goda sidan.

I fotbollens organisation finns mängder av länder och därmed också konfederationer (sammanslutning av kontinenters medlemsländer) med mycket tvivelaktigt styre, med svår korruption, med ledare som berikar sig själva med bidragspengar som skulle gått till arenor, utbildning och fotbollens utveckling. 

Ett hus står inte pall bara för att man bygger en tjusig altan på övervåningen. Det är grunden som är alltför porös, väggarna som är bräckliga. Det är ett totalt stombyte som krävs. Och det vill inte alla ha.

I Sverige hör man ofta aningslöshetens tal om man tror att allt ordnar sig med lite svensk hederlighet. Om nu någon sådan finns. 

I en skrupelfiri värld

Sanningen om den hårt kommersialiserade världsidrotten är, att den opererar på en världsmarknad där mutor, agenter, mellanhänder, rådgivare och allsköns hejdukar finns, tillåts finnas och belönas helt utan skrupler. Det ingår i systemet.

Det har stora svenska förtag ute på världsmarknaden fått erfara och accepterat som gångbart. T o m FN har en vacker agenda - men vad åstadkommer de egentligen?

Joao Havelange köpte de afrikanska länderna genom att betala deras medlemsavgifter när han skulle väljas 1974,  ISL, som storsponsorn och samarbetspartnern Adidas bildade som en mellanhand mellan TV-bolagen och evenemangsägarna (Fifa tex), betalade 135 miljoner till Havelange på hemliga konton för att komma över VM i fotboll och kunna sälja det vidare. Sepp Blatter ökade Fifas inkomster för TV-rättigheter tio gånger om och lämnade över tolv miljarder till Gianni Infantino att förvalta. I övriga affärsvärlden hade Blatter, ogenerat och ostraffat, kunnat ta emot hundratals miljoner i bonus för den affären.

Det är i den här fullkomligt skrupelfria välden Fifa skall fortsätta operera. 

Går det att existera där med annat än att reformprogrammet bara blir en bräcklig fernissa på ett ruttet hus?

Fifa-n.