Bilden som kommer att stanna kvar på min näthinna efter EM-fotbollen; den isländske lagkaptenen Aron Gunnarsson frontar sin trupp framför fansen som rest till Nice, sensationen är ett faktum, 2-1 mot England, och den 27-årige Cardiff-spelaren ställer hela sin vikinga-look till förfogande när han klappar igång den där speciella hälsningen till Europa som blivit Islands. 

Det handfasta, långdraget rytmiska klappandet, det nästan hotfulla vrålet, varningen till Europa: nu har vi druckit vårt mjöd och satt oss i båtarna, nu är vi på väg. Spänn era pilbågar om ni vill vara med och leka. 

Respekt hos alla

Den s k Vulkanen har under VM-veckorna bankat in respekten för Island i varenda TV-tittande europé. En liten, bortglömd nation långt ute i havet har på sitt speciella vis påmint om sin existens. Och fått massor av kärlek tillbaka. Det har berört oss alla.

Vulkaner är ingenting att leka med. Minns april 2010 när Island röt så det hördes senast och hela Europa stannade upp. Vulkanen Eyjafjallajökull fick väl nog av allt krisande och ekonomiskt fiffel på ön och spydde ur sig allt vad den hade, askan spreds över stora delar av Europa, flygtrafiken fick ställas in på många platser, i tjugosex länder blev det luftrumsrestriktioner på grund av faran för aska i flygmotorerna.

Så vulkaner är ingenting att leka med.

Leif och Lars...

Askan nöjde sig med att nå 10 000 meters höjd, den svenske härföraren Lasse Lagerbäck fick det isländska fotbollslandslaget att skjuta upp hela nationen till sjunde himlen.

Inte vet jag vad det betyder för ett land, i djupare mening, med en framgång som den Island svarat för under EM i fotboll, det löser väl inte alla ekonomiska kriser, men jag har sett det ett antal gånger, på varierande platser; människor kommer ut, sträcker på sig, går samman, känner stolthet och jag tror inte man skall underskatta - politiker bör i varje fall inte göra det - fenomen som enar i en söndrig tid, samhällsföreteelser som får folk att må bra, att det system de tror på och jobbar för ger resultat.

Jovisst, Lasse Lagerbäck har en stor del i Islands framgångssaga, han kommer för evigt att vara en ikon på ön, han får kanske en staty han också. Varför inte framför Hallgrimskyrkan bredvid Leif Eriksson, Islands store sjöfarare och upptäcktsresande, han som steg iland i Amerika 500 år före Columbus. Leif och Lars, två isländska hjältar och sagofigurer.

Men glöm inte att ur karga klimat, motvind och lågtryck och avlägsenhet och djävulskap föds stora idéer om hur man förbättrar livsbetingelserna. Idrott är något ursprungligt på Island. Själva ordet kommer därifrån. Längtan bort, drömmen om bättre liv, utmaningen att betvinga det svåra; det är ur sådana miljöer som mängder av idrottshjältar föds. Så har det alltid varit. I fattigområdena i Sydamerika, i de brittiska gruvdistrikten, i de kommunistiska diktaturerna i det förra Europa.

Verkligheten kom i kapp

Island har skaffat sig förutsättningar. Och efter det här kommer väl alla att börja spela fotboll. Konstgräsplaner och andra "hjälpmedel" har redan skapats. 

Island har kunnat dra nytta av sin litenhet, sina svårigheter, sin underdog-belägenhet. Hur går det nu? När Vulkanen spritt ut sina varningssignaler till hela Europa. Det blir svårare nu. Lagerbäck har gjort sensation och skapat respekt för Islands fotboll men det betyder också att laget inte längre slår ur underläge i alla matcher.

Det kunde förstås slutat roligare. Men allt är inte vackert i sagornas värld och ingen undgår att verkligheten till slut jagar ifatt oss. 

Frankrike har varit en av favoriterna i sitt eget EM, Frankrike kan vinna (precis som när landet arrangerade VM 1998) och till skillnad från Roy Hodgson i England hade Didier Deschamps gjort sin läxa: lågmäld och lugn start, tvinga islänningarna att ha bollen, förflytta sig framåt, komma ur positionerna och så rycka i låsen, glänta på dörren och kila in som vesslor i springorna och käka upp hela bytet. Island hade gjort sitt. Hjärnorna var trötta, skärpan lite trubbigare, vaksamheten sämre. 

Stoppade förnedringen

Det var så gott som över på tjugo minuter efter Pogbas nickskott på hörna. 3-0 och 4-0 gjorde bara ont och till och med framför storbildsskärmen i Reykjavik började folk ge upp. 

Men så var det ju en gång; alla vikingar kom inte hem helskinnade, många inte alls.

Det visade i alla fall kvaliteten på de här kämparna, att de reste sig i andra halvleken och vann den med 2-1, satte stopp för den totala förnedringen.

Bragden var redan gjord. Och det sägs att alla islänningar utom 600 (och de som rest till Frankrike förstås) såg matchen mot England på TV.

Det rekordet kommer väl aldrig att kunna slås.

Lagerbäck stänger inga dörrar

Lars Lagerbäck hyllas nu så till den grad, att han säkert känner sig obekväm. Han är ju egentligen lite för blyg för de stora orden, de svulstiga hyllningarna, de stora scenerna. 

Men han lämnar Island och efterträds av en tjänstledig tandläkare. Lagerbäck säger, att han njutit av varenda minut under sina fyra och ett halvt år på Island. Ja, utom de 45 första minuterna mot Frankrike. Han har verkat så avspänd och humoristisk och godmodig under de här mästerskapen. Han tackade till och med journalisterna på sin sista presskonferens. 

Nu kommer anbuden att hagla över honom. Han har inte stängt några dörrar. Han kan naturligtvis bli konsult i försvarsfrågor i vilket land som helst. Varför inte i Sverige. Det tycks ju behövas.

Tack Island för att ni fick oss att glömma att vi också var med i den här turneringen en gång.