Det var väl alldeles självklart - med all respekt för Charlotte Kalla - att Sarah skulle tilldelas årets upplaga av Bragdmedaljen.

Sedan Svenska Dagbladet senast delade ut medaljen, för ett år sedan alltså, har Sjöström simmat kortbane-VM i Doha men framförallt simmarnas största mästerskap, långbane-VM i Kazan och vunnit fem guld, nio medaljer totalt.

Fullkomligt enastående

Det är en fullkomligt enastående prestation i en sport som faktiskt, till skillnad från skidåkningen som annars brukar gynnas över hövan i bragdresonemanget, är världsomspännande. 

Den svenska simmarhistorien är sannerligen inte dålig med namn som Gunnar Larsson, Bengt Baron, Pär Arvidsson, Anders Holmertz, Therese Alshammar m fl, men ingen svensk simmare har tidigare vunnit två guld på ett och samma VM. Hon satte dessutom världsrekord två gånger om.

Två gånger tidigare har Sarahs namn nämnts på fullt allvar i diskussionerna om bragdguldet, båda gångerna har utmärkelsen frusit inne, bildligt talat. Fruset vatten har alltid gynnats framför flytande, Helena Jonsson (skidskytte) och Johan Olsson (femmilen) gick före.

Så den här gången var det helt på sin plats att Charlotte Kalla fick duscha av sig besvikelsen i en sjöström.

En speciell sorts människor

Alltsedan genombrottet med EM-guld redan som 14-åring har Sarah Sjöström imponerat med sin seriositet, sin glädje, sin enorma träningsdisciplin och sin förmåga - ja, förutom i London-OS 2012 då - att pricka in säsongens snabbaste lopp när det gällt som mest.

Det är ju en alldeles speciell sorts människor som ägnar sig åt den entoniga meditation som kallas simträning. Jag tvingade mig upp några morgnar för ett antal år sedan för att följa simmarnas träning och det är i sanning ett burdust sätt att väcka kroppen med en halvmils simning halv sex på morgonen.

Med undantag för de okristligt tidiga morgonpassen kan man väl dra likhetstecken mellan simning och längdskidåkning; framgång i dessa sporter kräver extremt grymma träningsdoser.

Men om man nu skall jämföra två världsmästarinnor med varandra, Sjöström och Kalla, så måste ju konkurrensen, sportens utbredning och vidd jämföras. Här är skidåkningen chanslös. Den tenderar väl dessvärre mer och mer att bli en nordisk angelägenhet igen.

Som en hygglig fotbollsspelare...

Zlatan Ibrahimovic och U21-landslaget har nämns i förhandsdiskussionen. Med all respekt - fotboll är ju det jag älskar mest - men juniorlag brukar inte (skall inte) belönas på den här nivån (EM dessutom) och Zlatan, nej två kvalmål till EM räcker inte. Världen är alltjämt större än Europa, även om många vill läsa kartan och historien på lite annat sätt, och Sarah Sjöström är just nu bäst utan konkurrens.

Jag hoppas att hon inte bara vinner denna ärofyllda medalj utan också får uppleva pekuniär uppskattning. Det är på tiden att en stjärna av den digniteten i en sport som simning flyttas upp i nivå med de bäst betalda. 

Det har inte varit så, är ännu inte riktigt så att simstjärnorna därvidlag kan jämföras med t ex friidrott eller skidåkning. Sponsorskontrakten har visserligen trillat in på senare år, efter VM-gulden och världsrekorden i Kazan tog det ytterligare fart, men, som hennes manager Daniel Wessfeldt säger, hon tjänar ännu inte lika bra som en hygglig fotbollsspelare. Stjärnorna är hon förstås inte i närheten av. Att världens bästa Sarah skulle tjäna mindre pengar på sin begåvning än en allsvensk högerback i fotboll kan jag inte riktigt förlika mig med.

Hon ska digna av guld

Simningen har haft det svårt. Om det berott på att de varit svårsålda därför att deras kroppar döljs av vatten eller vad det är som gjort sporten mindre attraktiv. I många andra länder - Australien, Holland, Tyskland för att nämna några - har simmare nått ofantlig status med därav följande rikedom.

Jag minns efter Moskva-OS 1980 där Bengt Baron och Pär Arvidsson från Finspång vann olympiskt guld men bara för att finna, att inte ens den då för tiden mest anlitade lotsen in i de djupaste kassavalven - advokaten Björn Wagnsson i Katrineholm - lyckades omsätta OS-gulden i pengar. Det var ändå i en tid när näringslivet och idrotten ingick alltfler äktenskap, när Ingemar Stenmark och Björn Borg hade tagits om hand av Mark McCormack i USA och när också 56-or som Thomas Wassberg, Linda Haglund och Frank Andersson kunde surfa lite på vågen.

Simmarstjärnorna hade det svårt, har haft det kärvt sedan dess och inte legat i närheten av skidåkarna vare sig det gällt längd- eller alpint.

Om inget oförutsett inträffar kommer Sarah nästa år att åka till OS i Rio med de största guldförväntningarna på sig av alla i den svenska truppen. Om det är något jag skulle kunna tänka mig att t o m be till Gud för, så skulle det vara att Sarah också fick vinna ett OS-guld. Det är trots allt det som är själva kröningen av en OS-drottning. Konkurrensen densamma som på VM men en så oändligt mycket mera komplex och komplicerad tävling med all den uppståndelse och det mediafokus som ett OS för med sig.

Jag ville se henne med Bragdguldet, jag vill se henne med OS-guldet kring halsen, jag vill att hon skall bli rik och oberoende och lycklig och härlig i hela sitt liv.