0-5. Två siffror och ett bindestreck och i denna otvetydiga kod en hel och obekväm sanning.

Uppblåst till tidernas fest blir baksmällan desto tyngre när de som ville dansa inte fann någon att dansa med, när huvudvärken trycker vid tinningen trots att det var motståndarna som tömde pokalen i botten.

Som Rödluvan och Stora Stygga Vargen...

Vill man skriva berättelsen som ännu ett blad i Zlatan Ibrahimovics saga kan man förstås nöja sig med att leka Rödluvan och bara låta sig slukas av Stora Stygga Vargen. Jag har verkligen ingenting emot sagor. Men man måste vara kapabel att skilja dem från verkligheten.

Jag antar att ni förstår att det är Malmö FF:s match mot PSG i Champions League jag skriver om.

Det var Zlatans återkomst, det var party på Stortorget, det var ett Z och ett MFF-märke på Turning Torso, det var den för länge sedan förlorade sonen som kom tillbaka i helt ny kostym, framgångsrik, förändrad, förbättrad, förälskad i själva händelsen, i att den här matchen också kom att handla mest om honom, mindre om det Malmö FF som faktiskt nått Champions League-slutspelet två år i följd.

Verkligheten trängde sig på

Det finns kanske de som tycker om idrott som uppvisning, som är mera förtjusta i galaspektaklen runt omkring, som gillar att läsa alla krystade försök att göra den här matchen till någonting mycket märkvärdigare än den var.

Jag menar; ett MFF som alltid vill vinna allsvenskan och hyfsat ofta också gör det och så Zlatan som snurrat runt i klubbar som Ajax, Juventus, Inter, Milan, Barcelona, PSG; chansen var väl trots allt inte så liten att de skulle kunna råka på varandra en dag. 

Men nu måste väl också drömmarna vakna och börja läsa innantill ur Sanningens bok.

Alla de som tror att publiken kan vinna matcher måste väl ändå inse att det var inte deras fel.

Alla de som tror att regn, rusk, skitigt och blött gynnar det sämre laget borde också inse; i de allra svåraste förhållanden är det alltid de bästa spelarna, de mest tekniska och kvicka som klarar det bäst.

Karaktärsspelarna saknas

De som behandlat tränaren Åge Hareide som han vore en hjälte i nivå med Nansen och Heyerdahl borde fundera en extra gång på vad han åstadkommit.

Han demonterade den tekniska, snabba spelmodell som var MFF:s för att hitta en enklare, snabbare (men riskablare) väg till målet. Det har - förutom en hejdlös spelarförsäljning - lett till årets allsvenska fiasko.

I fjol fick han med sig resultaten ändå eftersom han hade en handfull karaktärsspelare som saknas i år och inte kunnat ersättas; Kiese-Thelin, Magnus Eriksson, Emil Forsberg, Magnus Halsti, Erik Johansson, Filip Helander bl a. För att inte tala om målvakten Robin Olsen. 

Mycket gick förlorat

Johan Wiland borde klarat två, kanske tre av PSG:s mål i uppvisningsmatchen på Swedbank Stadion.

"Vi har ingenting att förlora, man kan inte spela på resultat för att få oavgjort", sa Åge Hareide i programbladet.

Jo, i avslutningen av spelåret 2015 förlorade Malmö FF faktiskt lite av sin heder. 0-9 på de två senaste Champions League-matcherna, fyra, fem mål i baken att frukta i avslutningen i Madrid. Förlust dessförinnan  mot IFK Norrköping i den allsvenska avslutningen efter en ful, ruffig, gnällig match. MFF - med ambition att vinna allsvenskan - vann istället ligan för mest varnade lag. En del av skulden bär Åge Hareide.

Han är den tränare i Sverige som allra oftast, för att inte säga ständigt, är involverad i tjat och protester, riktade mot den stackars fjärdedomaren. Han har inför spelarna legaliserat protesterna och den dåliga disciplinen...

Fråga Lagerbäck

…och jo, man kan spela på resultat. Fråga Lasse Lagerbäck. Eller, det räcker ju med att studera hans resultat.

Målen som MFF släppte in mot PSG var i många fall rena juniormisstagen. Offensiv, tuta och kör och, faktiskt, ett mycket bra spel och ett par fina chanser; men öppna dörrar i försvaret. Paris fotbollsstolthet har stadigt blivit bättre och bättre, årets är den bästa upplagan sedan Zlatan kom dit och upprustningen inleddes.

PSG tillhör de klubbar som kan köpa sig den kompetens man behöver, spelarna som utgör skillnaden mellan de som lyckas och de som försöker men inte räcker till. Man kan inte blunda för att detta är ett bestående tillstånd i den fotbollsvärld som allt tydligare skiljer ut de rika från fattiga. Men med detta noterat; man kan inte ställa upp ett försvar som om det gällde en hemmamatch mot Falkenberg eller Åtvidaberg.

Något listigt måste man tänka ut, någon fälla måste gillras, organisationen måste slipas så att motståndarna i varje fall inte kan jogga omkring på halvfart och inte ens behöva anstränga sig men få mål ändå.

En saga tar slut

Det här var Åge Hareides farväl till Malmöpubliken. Det är som med fotbollslandslaget; det är kvalmatcherna som är viktigast, att ta sig till slutspelet. Det har han lyckats med två år i följd. Men avslutningen 2015 skaver, slutbilderna blev inte vackra och allsvenskan ett fiasko. En allsvensk trupp med internationella ambitioner - om än låga - måste kunna ha en beredskap för matcher mot de stora, en organisation som passar internationellt men en annan ordning för att ha allsvensk framgång. Det misslyckades Hareide och Malmö med.

Något för sportchefen Daniel Andersson att ha i åtanke när han med den övriga ledningen nu letar en efterträdare.

Hur som helst; när en saga är slut - och visst var det fint att Zlatan var kapten och fick en hyllning när han byttes ut med fem minuter kvar - står verkligheten där kall och obarmhärtig. Det fick MFF erfara. Man försökte leva i sagan där allt är möjligt men borde insett verkligheten och rustat för den.

Förlusten var väntad, naiviteten närmast pinsam.