Man kan falla framåt - och förlora. Både tänder och fotbollsmatcher. 

Det blev ju en kväll Toulouse som tvingade fram den ofrånkomliga lustifikationen; "I hate to loose."

Men som också tvingade oss att räkna in ännu en av dessa hedersamma förluster.

"Vi spelade dåligt, vi tog poäng - vi spelade bra, vi förlorade", som den svenske lagkaptenen, Kung Zlatan den förste, uttryckte det när han på flykt likt en Gustav Wasa blev upphunnen av vilt jagande Jane Björk från SvT-sporten efter förlusten mot Italien.

Är det någonting man tycker om - när man vet förutsättningarna och känner till begränsningarna - så är det ett svenskt landslag som gör det riktigt jävligt för bättre lag.

Jag har sett det under generationer av förbundskaptener. Det är ett svenskt adelsmärke. Det har ofta fungerat, det har gett åtskilliga kval- och mästerskapspoäng.

Så man vill ju så gärna hylla det här lagets närmast totala förvandling från inledningsmatchen mot Irland.

Hur ska man då kunna vinna?

För det bästa innerbacksspelet under hela Hamrén-epoken, för Isakssons alerta målvaktsspel, för Albin Ekdahls mycket starka come back från start med driv och vidsyn, för en Kim Källström som också repade sig.

Det var en laginsats så som den kan se ut när organisation, fränhet, löpvilja, aggressivitet möter kvickhet, passningsskicklighet, spelsinne och teknisk briljans. Det kan gå ibland.

Men; Sverige har på två gånger nittio minuter i detta franska EM inte haft ett enda skott på mål.

Inte en enda liten tåfjutt inom målramen under två hela matcher.

Hur skall man kunna vinna fotbollsmatcher då?

Offside ideligen bra onödigt

Jag gissar att denna svit - kort men ändå en svit - är unik i svensk fotbolls historia.

Två matcher i följd utan ett enda skott på mål.

Ett mål dock med hjälp av en irländsk skalle.

Kungen själv oftare offside än med bollen och läget under kontroll för en avgörande operation.

Det är uselt men sannerligen inte bara hans fel.

Skillnaden så klar

Sverige har under en lång tid saknat spelare - och för övrigt taktisk disposition - med förmåga att sköta serveringen. Då blir det inga måltider heller.

Ett lag som till den grad måste kriga till sig ett herrevälde eller i varje fall sätta stopp för motståndarnas attacker, måste vid bollvinst kreativt ta ut ersättning för sitt hårda arbete. Med chansbollar från backlinjen och rädda mittfältare som springer bakåt kan ingen med någorlunda precision omvandla bollerövring till fruktbar attack.

Och det krävs nittio plus några minuters hundraprocentig skärpa utan att  ta ett felsteg eller slumra till.

Den totala svenska försvarsinsatsen i Toulouse - där alla var mer eller mindre inbegripna - krackelerade en enda gång - och det är i sådana ögonblick de stora kvalitetsskillnaderna skoningslöst uppenbarar sig.

En liten tackling av Erik Johansson hade räckt för att få kvicke Eder ur balans, ännu en liten knuff och i slutändan ett blockerande ben från Andreas Granqvist (innan han halkade) hade satte stopp för solonumret som nästan hånfullt enkelt kom att avgöra matchen. 

Där och då, beviset

När bollen flög förbi Andreas Isakssons vänstra hand räknade jag till sex svenskar som stod handfallna i straffområdet som övergivna på en öde ö. 

Det de såg på nära håll var den typ av individuella prestationer som gör skillnaden. Som ingen i deras eget lag förmår. Italienarna visade att de kunde lita på sitt erkänt sluga försvar och vetskapen om att teknisk överlägsenhet till slut ger resultat.

Det var förstås inte den här matchen som skulle vinnas. 

Det var mot Irland, i premiären, Sverige skulle tagit sina tre poäng. För att sedan med en insats som den mot Italien i bästa fall kunna rädda en poäng.

Men mot Irland hade Sverige fel uppställning, fel inställning, fel taktik.

Vad ser han hos dem?

Hur kan ett lag attackera en jätteutmaning som ett EM-slutspel med så modlöst och kraftlöst spel?

Hur kunde Erik Hamrén välja en Marcus Berg som gömde sig i sin egen skugga, vad har han sett hos Oscar Lewicki som vi inte ser som varje match följer honom i Malmö och den här våren kunnat konstatera att han alltför ofta är en feg alibispelare med passningar i sidled och bakåt.

Och när han nu gjorde ett par byten i matchen mot Italien; varför kastade han då in två spelare som totalt misslyckades mot Irland (Berg och Lewicki)? För mig är det obegripligt. Både taktiskt och psykologiskt.

Och hur väl tjänar det truppen egentligen när Zlatan i presskonferens efter presskonferens låter som att ingen behöver bekymra sig, han fixar detta. Jag tror han vill väl men tjänar det övriga spelare väl?

Han kan planera midsommar hemma

Om han skall ta det här laget på sina axlar och bära det på en bro över mörka vatten, varför är det då inte han som kommer ut och står till svars dagen efter misslyckandena, varför är det då han som sticker iväg och inte vill intervjuas efter förlusten mot Italien?

Belgien kvar. Kan inte tänka mig att det här svenska laget kan göra en (nästan) hundraprocentig försvarsinsats en gång till, skydda sig undan briljansen hos Hazard och De Bruyne och dessutom slå hål på Courtois.

Hamrén får nog fira midsommar i Sverige och kan i lugn och ro ta sig en knapp innanför västen.