Zlatan Ibrahimovic är nu så stor att, han betyder lika mycket för det svenska landslaget som Diego Armando Maradona en gång på 80-talet gjorde för det argentinska; då när Argentina blev världsmästare med ett rätt primitivt landslag men med en spelare på en himmelsk nivå. Jag minns att jag i samband med VM i Mexiko 1986 kallade honom ”En diamant i en sophög”.

Det var kanske att ta i - så himla dåliga var ju inte de andra - men det var mera för att höja upp det bästa jag dittills (hittills?) sett på en fotbollsplan, konstnumren, både hederliga och ohederliga, som gjorde Argentina till världsmästare.

Som en Armanikostym i en Dressmanbutik 

Zlatan Ibrahimovic är det största vi skådat i svensk fotboll. Han är inte världens bäste fotbollsspelare, har aldrig varit, men han har tillhört den absoluta gräddan under mera än tio års tid. Han är som en Armanikostym i en Dressmanbutik. 

Men så är det, tyvärr, när någon blir så ofantligt stor, att de övriga krymper.

Zlatan har aldrig gjort några "fuskmål" som Maradona, bara hederliga, smarta, ibland bara påpassliga och lite turliga men mestadels makalösa Mästerverk. Av alla de slag.

Målen som sänkte (nåja, 2-2) Danmark var båda fotbollskonstverk värdiga att ställas ut på Louvren.

Frisparken till 2-0 är ett mästerstycke, en diamant så välslipad in i minsta detalj, en rymdsond ivägskickad med så millimeterskicklig beräkning i datorn, att den undgick allt farligt rymdskrot och nådde sjunde himlen utan att brinna upp. Ett enormt svårt uppdrag, mästerligt utfört.

Det som styrt hans karriär

Men jag har sett repriserna av det första målet, det intränade hörnmålet där Zlatan och Marcus Berg gör en kort rockad för att förvilla de danska tornen och löparna, Kim Källström sveper in en hård markboll och Zlatan vet exakt vad som skall göras, man ser hur han vrider runt sin högerfot för att styra bort bollen i det hörn där ingen bevakning finns, dit målvakten Schmeichel aldrig skall hinna. Lika mästerligt.

Det är i de stora matcherna, de avgörande momenten som mästarna träder fram. Det är vad vi förväntar och hoppas och ännu, 34 år gammal, har Zlatan den där viljan som styrt hela hans fotbollskarriär – ”jag skall visa dem, nu skall ni få se”.

Och jag tror aldrig jag sett Zlatan så här glad, närmast saligt lycklig när slutsignalen gick. 

Han tog ett djupt andetag och blåste ur sig all uppdämd förväntan som han nu tillfredsställt, han föll ner på knä, satte ihop händerna som till bön, tittade med lyckliga ungpojksögon upp mot himlen och sa "yes", för sig själv. Han såg riktigt religiös ut, som om han ville tacka högre makter - vilka de nu är i hans fall - för att han fått gåvan att fixa detta, att få avsluta sin långa karriär i världsfotbollen med att spela EM i sitt nuvarande hemland. Vi hoppas ju alla i dessa onda tider att det skall bli någonting att se fram emot.

Hårt draget, allting nerkortat till en koncentrerad essens; Zlatan är landslaget. Han är den ende spelaren på hög internationell nivå. Han fixade detta själv. Nästa år slutar han. Det finns all anledning att bekymra sig för fortsättningen.

Behållningen var han som bad en bön

Vår meste landslagsman, Anders Svensson, satt som s k expertkommentator i Femman och han tyckte att Sverige gjort en fantastisk match på Parken. 

Om man nu skall vara expert måste man väl ändå ha två klara ögon och se, att Danmark dominerade spelet på planen (inte oväntat alls), hade de flesta avsluten, dock sällan några farliga. Dem svarade Sverige för. Det svenska laget (läs; Kim Källström, Erik Johansson, Sebastian Larsson) hade flera chanser mot sitt eget mål än mot danskarnas men å andra sidan var det här ett ovanligt idélöst och impotent danskt lag. 

I andra halvleken slog svenskarna bara ifrån sig men som helhet; ett oerhört uppoffrande hårt arbete. Men, som sagt; det kunde blivit tre svenska självmål och ett danskt. Det hade också varit raffinerat. Nej, en stor fotbollsmatch var det inte. Behållningen var Han som till slut bad en bön.

Och nu då...

Sverige i EM? Ja, vi har förhoppningsvis en Zlatan som är lika bra som nu. Men i övrigt?

Det finns all anledning att oroa oss för svensk landslagsfotbolls framtid. Alltför många spelare sticker iväg för tidigt, främst av ekonomiska skäl men också i tron att internationellt spel skall ge dem en genväg in i landslaget. Knappast några blir dominerande i sina lag, de flesta kommer till medelmåttiga klubbar, många klarar inte av att ta en ordinarie plats ens där. Landslaget ännu längre bort, självförtroende och kvalitet urholkas. Bara lite pengar att glädja sig åt.

Utvecklingen kan bli ödesdiger för svensk landslagsfotboll. För att bryta trenden måste klubbarna visa mera självaktning och bita ifrån, agenterna måste kylas ner och spelarna förses med lite tålamod. Två år till av gedigen allsvensk utbildning hade gjort många av flyttfåglarna till landslagsspelare men på de två åren kan deras karriärer istället mosas sönder i medelmåttiga klubbar och känslokalla miljöer.

Hamréns efterträdare kommer att ha en gigantisk grå massa att lysa sig igenom för att hitta ett landslag när Zlatan sitter på Manhattan och bygger vidare på sitt imperium.