Men…Sverige spelar olympisk final, alla medel är tillåtna och om Håkan Ericsson gjort samma bravad med det svenska herrlaget hade det varit tjo och tjim i stugorna.

Talar vi laginsats, försvarsarbete, energi och hårt jobb, så är det två praktfulla insatser Sverige gjort mot USA och Brasilien.

Inte gjort ett enda mål

En annan sida av saken är; Sverige har nått finalen genom att bara göra ett mål på de tre senaste matcherna i den olympiska turneringen.

Fotbollsmässigt har det inte varit mycket att hurra för…men, det är, för Lasse Lagerbäck som för alla andra, fullt tillåtet att tona ner de kreativa ambitionerna, inse sin begränsning och rätta munnen efter matsäcken.

Det är underbart att se ett gäng idrottare som gör stora saker tillsammans.

Straffdramatik har blivit en tillgång i den internationella fotbollsunderhållningen och här har möjligen Sverige utvecklats. Målvakten Hedvig Lindahl hade läst in straffskyttarna så väl, att hon gick på autopiloten när det behövdes och gjorde några fantastiska räddningar och det var med imponerande finess, bollträff och placeringsförmåga, för att inte tala om nervkyla, straffskyttarna gjorde sitt jobb. Både mot USA och Brasilien.

Famlat efter en spelplan

Gruppspelet var bedrövligt. Tror inte jag sett Sverige sämre än i 0-0-matchen mot Kina där de flesta såg ut som nybörjare och passningsspelet var bedrövligt. 

Pia Sundhage har precis som Erik Hamrén famlat efter en spelplan under hela sin tid som förbundskapten och jag vet inte vem det var som grep in på slutet och yxade till det här skyttegravsförsvaret för att rädda ansiktet efter en tredjeplats och 2-5 i gruppspelet. Det var sannerligen inte mycket som talade för att det skulle lyckats.

Prestationen skall på intet sätt förringas. En OS-final går aldrig att snacka bort.

Men jag är en vän av proportioner. Och en vän av damfotboll. 

Jag gav dem spaltutrymme långt utöver det normala redan på 80-talet, jag såg som sportchef till att Sydsvenskan blev tidningen som prisar bästa fotbollstjej med Diamantbollen. Men politisk korrekthet och hejarklacksjournalistik har jag aldrig gillat.

Damfotbollen är bräcklig

Inte ens om Sverige vinner guldet är det en större fotbollsprestation än herrarnas VM-brons i USA.

När man gör jämförelser - om man nu måste göra det - måste man betänka hur stora sporterna är, hur konkurrensen ser ut, hur minerad vägen är fram till mästerskapen, vilken kvalitet som bjuds, internationell spridning.

Jag hävdar att damfotbollen ännu är mycket bräcklig och lever på en smal grund i många länder.

Jag tycker varken USA, Brasilien eller Tyskland är lika bra som för några år sedan.

Sverige är det inte heller.

Det är naturligtvis inte Pia Sundhages fel om damfotbollen inte utvecklats. Det är ett jobb för klubbarnas ungdomsledare och tränare, det beror på satsningar och vilka prioriteringar som görs.

En tuff kamp för existensen

Det är fantastiskt nog att den snart 100-åriga damfotbollen i Sverige (den första matchen spelades enligt en rapport i gamla Idrottsbladet på Aspuddens IP 1918, den första landskampen, 0-0 mot Finland 1973) delvis varit banbrytande i världen. Sverige vann den första EM-turneringen som arrangerades 1984 (med Pia Sundhage och Anette Börjesson som de stora stjärnorna), VM-premiären kom 1991 i Kina (USA vann, Sverige trea) och 1996 var det debut för fotbollen i OS. Sverige vann en match (3-1 mot jumbon Danmark) i gruppspelet och åkte ur.

Fotboll är den näst mest populära sporten för kvinnor i Sverige - efter gymnastiken.

Cirka trettio procent av Sveriges registrerade fotbollspelare är kvinnor.

Det har varit en tuff kamp för existensberättigande, tjejfotbollen sedd över axeln länge och styvmoderligt behandlad av manliga bakåtsträvare.

Historiskt - för damfotboll

Det är tjejers vilja att bryta mot normer och välja den maskulina fotbollen före sporter som på förtiden ansågs mera lämpliga för kvinnor som fått fotbollen att växa. I många länder var kvinnlig fotboll länge förbjuden - av medicinska skäl.

I den här kvinnokampen har Pia Sundhage - inte minst som revolterande spelare - gjort enorm nytta liksom Anette Börjesson, Marika Domanski-Lyfors, Susanne Erlandsson med flera.

Jag tror inte tjejernas resultatmässiga succé i Brasilien plåstrar över tillkortakommanden för manliga landslag.

Prestationen står för det den är; den främsta insatsen i svensk damfotbolls historia tillsammans med VM-silvret 2003 då laget slog Brasilien (2-1) i kvarten och Kanada (2-1) i semi för att förlora finalen mot Tyskland med 1-2. Jag hävdar bestämt att det landslaget - med Hanna Ljungberg, Victoria Svensson, Malin Moström, Frida Östberg, Malin Andersson, Jane Törnqvist, Therese Sjögran m fl - var ett vida bättre och i fotbollskonst längre utvecklat landslag än dagens.

Bragd... Men kom igen!

I förbifarten i mitt snabbläsande i varierande kanaler har ordet bragd nämnts i samband med damlandslagets prestation.

Man skall inte missbruka ordens valörer.

Sarah Sjöström har gjort en bragd i en världsvid idrott med hård konkurrens.

Henrik Stensson kommer också att bli ett hett namn i bragdresonemanget.

De står i särklass.

Jag tror inte insatsen i OS nämnvärt kommer att förändra förutsättningarna för svensk damfotboll. Inga större lönelyft, inget ökat sponsorsintresse.

Idrotten är inte rättvis. Vissa sporter blir stora, välbesökta, rikligt ekonomiskt gynnade; allt beror på människors intresse.

Damfotbollen står för det kanske största och mäktigaste jämställdhetsarbetet i svensk idrott. Men det allmänna intresset är bara sporadiskt och knutet till stora evenemang och ett OS förgyller alla prestationer lite extra. Men de usla publiksiffrorna i svensk damfotboll lär inte bli så mycket högre. Däremot tror jag att flickor kan sporras ytterligare att försöka lära sig fotbollens fascinerande mysterier, tekniska finesser och kreativa skapande.

Sorgligt för Sanna Kallur

Besvikelserna i friidrotten fortsätter. Stav, längd, spjut - usla insatser. OS kan vara en glädjekälla, men också vånda och tårar.

Sanna Kallurs är välkända. Det är väl bara Helena Bergström (skådespelerskan) som kan ge henne en match där.

Jag hart alltid gillat Sanna Kallur. Hon var - och kunde länge varit - en världsstjärna, Sveriges första och enda, i en sprintgren.

Hon var formidabel. Hänförande. Nästan sagolik.

Men det måste ha varit någon som tror på sagor som trodde att två träningspass med lopp över alla tio häckarna skulle räcka för olympisk toppkapacitet. Uttagningen byggde mera på sympati och uppmuntran - och låt gå för det i detta speciella fall - än på realistiska bedömningar. Hon hade inte kraft ens för semifinal, inte ens för att slå sig själv.

Det var lite sorgligt. Att hon skulle behöva upptäcka att hon befann sig på en plats där hon inte ens borde varit.