Under Erik Hamréns ledning vet åskådarna inte vad de får.

Häftigt uppblossande engångsfyrverkerier eller, vilket blivit det vanliga, en obeslutsam, svårdefinierbar och vankelmodig vandring i sidled.

Hamréns landslag har varit ungefär som Pontus Wernblom spelar. Lite kantigt, lite opolerat, tvehågset och på marsch i sidled.

Helt utan trygghet

Under hela sin förbundskaptenstid har Hamrén letat efter ett fungerande försvarsspel men det man minns, utan att titta i statistiken, är två rätt likartade och ängsliga mittbackar som inte alls kompletterar varandra och som otillåtet ofta missar sina bevakningsuppdrag. 

Svensk landslagsfotboll har alltid byggt på stabilt försvarsspel, många av våra innerbackar genom tiderna har blivit ikoner; Julle Gustafsson, Bajdoff Johansson, Björn Nordqvist, Glenn Hysén, Patrik Andersson, Olof Mellberg. För att nämna några. Efter Mellberg har försvaret varit så ihåligt att man kunnat tro att det också styrts av politiska försvarsbeslut. Ropa på Nato hjälper inte heller.

Direkt efter Österrikematchen och i repriser under presskonferensen dagen efter, var förbundskaptenen upprepande tjatig i sin analys som mest gick ut på hur aggressivt och bra Sverige spelade fram till 0-2 i första halvlek.

Vad försvarsspel är till för

"Mål förändrar matcher", var hans konklusion.

Just det, och det är med bra försvarsspel man skall förhindra det som Sverige alltför ofta råkat ut för; uppförsbacke till följd av baklängesmål.

Frånsett  vid två tillfällen spelade Sverige bra. Så sa han.

Ja, och om nu så var fallet; vad hjälpte det?

Österrike fick göra mål på två inkast. Och höll på att göra ett par till.

Och sen dessa s k experter

Hamréns lag gjorde ett slätstruket EM 2012, missade VM 2014 och har inte i nästa års EM att göra. 

Det går ännu att krångla sig dit men jag vet inte ens om det är lönt att hoppas eller att skrika på Hamréns avgång, in med Håkan Ericson, rädda vad som räddas kan. 

Dessutom är det väl inte Svenska Fotbollförbundets ordförande Karl-Erik Nilsson som skall tillfrågas om ett eventuellt, desperat coachbyte för att rädda ett sjunkande skepp; det är Zlatan som bestämmer och han och Hamrén ingick ett heligt förbund där i Zlatans fina Malmövilla i samband med Hamréns tillträde (2009), så där har han fullt stöd.

Jag har varit kritisk mot Hamrén länge, tyckte att han borde fått lämna efter VM-kvalmissen, har inte sett någon utveckling av landslaget, ingen röd linje men ett hattande med spelare och spelsystem, märkliga uttalanden, taggiga relationer med medierna, snårigt och svårbegripligt språk.

Det var en tilltufsad förbundskapten som mötte pressen dagen efter. Så bräcklig och lite ömklig att han skonades av mediarepresentanterna. När Hasse Backe i Kanal 5 fick frågan om Hamréns ansvar duckade han.

Så genuint trött jag är på dessa s k experter som klappar varandra på ryggen och ingenting vågar.

Passerat bäst-före-datumet 

Om inte Rasmus Elm varit sjuk och Kim Källström avstängd är det fullt möjligt att vi fått se den heliga trion Wernblom, Elm och Källström i det svenska laget under denna samling. Sebastian Larsson därtill. Förvånad att inte också Johan Elmander kallats in. Det känns som att bäst-före-datumet har gått ut för samtliga.

Visst, det har hänt förr att förbundskaptener förälskat sig i sina spelare och skilts från dem för sent, men det är ingen ursäkt för det uppenbara som nu skett. Vi har sett ett ungdomslandslag som blivit bäst i Europa med lite av den Lagerbäckska arbetsmoralen som tagit Island till EM-slutspel. Där borde Hamrén hämtat energi. Han borde i varje fall gjort något mera radikalt under matchen mot Österrike medan något gick att rädda.

Ett av Hamréns stora problem är övertron på att svenska spelare blir bättre så fort de byter från svensk till utländsk klubbadress. Om så till mediokra lag i medelmåttiga ligor. Där de knappt är ordinarie.

Finns ju bortförklaringar

I denna problematik skulle Hamrén själv kunna hitta bortförklaringar om han ville.

Jag har inte hört honom göra det men jag skall ge honom en stödjande hand samtidigt som jag pisksnärtar lite med den andra; om svensk fotboll fortsätter att bli den gränslösa exportmarknad som illustrerats av t ex regerande mästarna Malmö FF i år, att spelare säljs innan de ens blivit etablerade landslagsspelare och med risk att hamna i klubbar som inte är märkbart bättre, där de inte passar in i systemet, där de får sitta på bänken, där de till slut vantrivs men vägrar vända hem av stolthet; ja, då blir det ett rent helvete att vara svensk förbundskapten. 

Det hör till ovanligheterna att svenska fotbollspelare blir bättre när de flyttar utomlands.

Vi kan glädjas åt ett U-landslag som gjort succé men tids nog mals också dessa talanger ner i den stora kvarnen och vi får en rätt intetsägande, allt större kader av svenska talanger ute i Europa vars status är omöjlig att bevaka och vars utveckling riskerar att stanna av. Möjligen till glädje för att antal agenter men till förfång för svensk fotboll.