Just i dessa dagar exakt illustrerat av den anrika fotbollsklubben Malmö FF som ena dagen rycker kilten av ett tvärrandigt skotskt fotbollslag så att det står där med ändan bar, men en annan dag lallar runt som på helgpromenad på Södra Förstadsgatan och håller på att förlora mot Allsvenskans sämsta lag.

Ett mittenlag har gjort sensation

Sanningen idag: ett allsvenskt mittenlag har gjort sensation i Champions League-kvalet och skapar en fotbollshöst som enbart kommer att betyda ett hysteriskt fotbollsjubel, en nästan sagobetonad atmosfär när stadens store son Zlatan Ibrahimovic kommer till Malmö med sitt PSG och när ett av världens bästa fotbollslag, Real Madrid med sitt stjärnlag, kommer att förstärka overkligheten när det kliver ut på Swedbank Stadion. 

När Marcus Rosenberg med en orädd störtdykning in i Celtic-försvaret och med en axelryckning styrde in 1-0-målet mot Celtic, öppnade han på nytt Europafotbollens kassavalv på vid gavel och in strömmar ytterligare ett par hundra miljoner och cementerar MFF som den i särklass rikaste av alla idrottsklubbar i Sverige genom alla tider. 

Jag minns när dåvarande ordförande Hans Cavalli-Björkman en gång, i ingången till 1990-talet viskade att MFF alltid skulle ha trygg ekonomi, aldrig ha mindre än tio miljoner i reserv på banken.

Zlatan början till allt

Det har onekligen hänt en del sedan dess.

Försäljningen av Zlatan till Ajax för 82,5 miljoner år 2001, våren efter återhämtningen i Superettan, blev en vändpunkt i alla avseenden.

Under Roland Nilssons och Rickard Norlings år som tränare utvecklades MFF till Sveriges bäst spelande fotbollslag. Internationell teknik, snabbt och säkert passningsspel, individualister som bröt mönster, högt tempo. Det var ett spel för allsvenska triumfer, det var ögongodis, men för lättsinnigt för internationella framgångar. 

Hareide bytte stil

Norrmannen Åge Hareide har bytt stil. Han ville från början ha en rakare, mera primitiv och direkt fotboll som skulle ge större effektivitet, en försvarsorganisation som kunde stå emot i den internationella hetluften. Gruppspel i Champions League två år i följd bevisar att han lyckats. Men på bekostnad av allsvensk dominans.

Hareides medicin är den som med stor framgång prövats av inte minst ett svenskt landslag under Lars Lagerbäck. Det är en sak att organisera sig som underdog och med skicklig taktik, uppoffrande arbete, taktiska listigheten överraska och ta loven av det statistiskt bättre och med skickligare individualister bemannade laget. För framgång krävs total uppoffring och strikt spel efter ritningarna.

Fotbollsårets 2015 är hittills en internationell succé och ett nationellt fiasko för Malmö FF.

SM-guld utom räckhåll

En allsvensk seger är utom räckhåll. Det är högst osannolikt att Göteborg, AIK, Norrköping. Elfsborg, Djurgården - alla skulle fallera.

Hareides ramponering av den gamla MFF-modellen har kostat på. Att spela det internationella spelet på halvfart går inte. De skrala allsvenska insatserna - fyra förluster, sju oavgjorda och 26 insläppta mål - kan endast förklaras av, att det lag som jobbar stenhårt i 90 minuter för att överraska i Europa tror sig kunna spela samma spel utan hundraprocentiga insatser och ändå ta hem Allsvenskan. Det går inte. Där krävs förmågan att med bollinnehav, passningssäkerhet och noggrannhet dominera. Istället har MFF:s spel här varit lätt att avslöja och med taktiska motmedel har motståndarna nått framgång med MFF:s internationella medicin.

Åge Hareides ansvar är stort också här. Han hade behövt två modeller för sin lagbyggnad och han har inte förmått intuta i spelarna vikten av fullödiga insatser också för att besegra Åtvidaberg, Häcken och Örebro. 

Hysterin bedövar

Hur än Champions League-hysterin kommer att bedöva Malmö under den här fotbollshösten så kommer den svaga allsvenska insatsen att skava. 

För om Malmö med sina nu fördubblade resurser och ett kapital på 400 miljoner skall behålla kontinuitet så måste klubben också kunna klara sina inhemska åtaganden. 

Jag sätter frågetecken för Hareides agerande i flera allsvenska matcher. Agon Mehmeti borde fått flera matcher från start istället för de futtiga minuter på slutet som blivit hans lott, han har spelat alltför många matcher med en kraftlöst Wolf Eikrem helt utan självförtroende och kraft, han har flyttat den strålande backen Anton Tinnerholm till vänster och reducerat hans anfallskraft till hälften bara för att få vädra ännu en norsk spelare på högerbacken. Det har varit alltför lojt och viljelöst i för många matcher.

Och när Simon Kroon åkte till Ryssland för att skriva kontrakt, men ångrade sig och kom hem, blev han straffad och satt i frysboxen. Borde han inte belönats istället? Här tycker jag Hareide använder principer istället för förnuft och är lika gammelmansknarrig som Knausgårds farsa. (läs Min Kamp!)

Ett sportsligt förlorat år

Ett allsvenskt fiasko i år - och allt under en tredjeplats är ett fiasko för en klubb med MFF:s resurser - betyder ett år utan internationell fläkt nästa år. Det enda positiva med det kan vara att klubben slipper alltför stark åderlåtning.

Årets gränslösa utförsäljning (tio spelare) har jag tidigare kritiserat. Nu tycks också sportchefen Daniel Andersson ha insett, att det blev för mycket, att klubben inte var förberedd, inte motståndskraftig nog och truppen inte så sammansatt att total plundring kunde förhindras.

Ansiktet ut mot världen är strålande vackert, det inger respekt och ger hopp till flera svenska klubbar att möjligheterna finns. Hareide har verkligen gjort ett stort jobb här och fått normala allsvenska spelare att inse att de kan bättre än vad de själva tror. Det är ett stort jobb. 

Men när hösten är klar, jumboplatsen i Champions League-gruppen ett faktum och fjärdeplatsen i Allsvenskan noterad, så kommer likväl ett sagolikt fotbollsår i hetluften att kännas som ett sportsligt förlorat år.