Det gäller att Erik Hamrén står stadigt mitt i kostymen, vet vad han vill och pekar åt rätt håll med den gamla officershanden.

Annars kan de bli en reträtt i förnedring, precis så som skett vid blodigare fältslag och lite väl ofta i den svenska EM-historien.

Som 2000 när vi fick stryk av Belgien och spelade 0-0 mot Turkiet i den, förmodligen, tråkigaste landskamp jag sett under fem decenniers bevakning av internationell fotboll.

Eller som 2008 och 2012 där Ryssland respektive England skickade Sverige ur gruppspelet.

Och nu då?

Vad tror vi nu?

0-0 mot Slovenien var mest ett tävlingslikt träningspass, 3-0 mot Wales en siffermässigt övertygande landskampsseger, men; hur mycket berättade den om vad Belgien och Italien kan göra med oss i sina bästa stunder?

Inte mycket.

Fördelen med att genrepa mot ett lag som också skall till EM (Wales) är att båda trupperna drar in de vassaste knivarna, till synes av omtanke och respekt men mest förstås för att inte skada sig själva. Ja, d v s om inte Pontus Wernblom är med. Det är mannen som inte känner skillnad på träningspass, vänskapsmatch och VM-final, det är mannen som aldrig tvekar i valet mellan spelare och boll.

Jag förstår överhuvudtaget inte varför han finns med i en svensk VM-trupp. Det finns minst en handfull allsvenska spelare jag hade föredragit.

Ine sanningsenligt

Nackdelen med att möta ett annat EM-klart lag är att denna ömsesidiga försiktighet gör att testprotokollet inte blir sanningsenligt.

Vet vi verkligen om backlinjen håller? Är det Erik Johansson eller Nilsson Lindelöw som skall komplettera den frustande fightern Andreas Granqvist i backlinjen? 

Det är ju ändå där vi till slut hamnar. I backlinjen, i försvarsspelet. När misslyckanden skall förklaras är det inte så ofta missade målchanser vi klandrar, oftare felen som ger motståndarna fördelen.

Hamrén har under hela sin förbundskaptenstid velat och vinglat med sina spelmönster och famlat efter den rätta försvarskombinationen.

Jag är inte säker på att han hittat rätt. Jag tycker mig då och då se bättre högerbackar i Allsvenskan än Mikael Lustig.

Ludwig Augustinsson (Köpenhamn) ser försvarsmässigt starkare ut än Martin Olsson på andra kanten.

Kanske rätt parhästar

Men det är så mycket man inte vet förrän den första tävlingsmatchen är spelad.

Det förvånar mig att Hamrén efter matchen tyckte sig ha fått flera bra svar på de frågor han skickade med spelarna ut till matchen på Friends mot Wales.

Walesarna ville ju inte inte mycket förrän storstjärnan Gareth Bale kom in i slutet av matchen och visade lite aggressivitet.

Nej, trygg känner jag mig inte. 

Men, det skall villigt erkännas; det fanns stråk av stil och metod i strukturerna av det svenska spelet mot Wales. Det var när Oscar Lewicki och Kim Källström växeldrog som ett par Tour de France-cyklister på mittfältet. 

Han känner inte Zlatan

Det kommer att bli helt avgörande för hela EM-turneringen hur det svenska mittfältet fungerar.

Där skall inrymmas de destruktiva listigheterna och den konstruktiva begåvningen. De finns ytterst sällan på en och samma person, fanns kanske en gång när Källström hade lite kvickare fötter. Lewicki har tendenser att gå till övervåld lite för ofta, lite Wernblom Light, men om han tyglar sig och håller sig inom ramarna kan han vara den "extraback" som laget kommer att behöva. 

Det finns dessbättre några spelare som skapar en liten kittlande förväntan, trots allt. Zlatan Ibrahimovic förstås. 

Jag har hört SvT-experten Daniel Nannskog flera gånger oroas över att Zlatan inte gjort klart med nästa klubb, att det kommer att oroa honom, att allt måste bli bestämt och läggas åt sidan. 

Han känner inte Zlatan

Han känner tydligen inte Zlatan. Inte oroas han över sånt. 

Dessutom; Zlatan har sin framtid klar, allt är skrivet och bestämt. Det är bara vi som inte vet. Nu vill han bara koncentrera sig på EM. Sannolikt för att det är hans sista stora mästerskap - om han nu inte åker till OS. 

Zlatan ser fräsch och spelsugen ut. Iskall och koncentrerad. Jag hade kompletterat honom med John Guidetti om jag varit i Hamréns kostym. Hans adrenalin, hans kompromisslösa inställning, hans vilja och oerhörda hunger efter framgång skulle passa i Zlatans sällskap.

Forsberg gör det oväntade

Det stora utropstecknet i EM kan bli: Emil Forsberg.

Tyskland fostrar starka fotbollspsyken, det kan många vittna om, Forsberg har växt bit för bit till en orädd, påhittig spelare som bryter mönstren och skapar möjligheter, han spelar, som nybliven Bundesligaspelare, med stort självförtroende och dyker upp på oväntade ställen. 

Jag gillar allt jag ser med Forsberg, det är lite av Brolinska vibbar från 1992 och 1994 man får av att se den här tekniske Sundsvallskillen, som tog stora kliv mot internationell klass under sin tid i Malmö och nu ser ut att bli vår mest spännande spelare när Ibrahimovic karriär närmar sig slutet.

Hamréns sista mästerskap. Tycker redan att axlarna sjunkit ner på honom, rösten blivit lugnare, attityden mera avspänd. Han tycks må bra av att inte slåss för sin existens längre.

Jag har verkligen inte strött rosor på hans väg men ärligt unnar jag honom en framgång det goda eftermäle som skulle följa med en kvartsfinalplats i Frankrike.

Helt uteslutet är det inte.