Massarresteringar och kollektiva bestraffningar kan aldrig vara den rätta metoden.

Inte heller i dopingjakten.

Den måste ju betyda att man misslyckats med att skilja de skyldiga från de oskyldiga. 

Så IOK:s besked, att inte utestänga all rysk idrott från OS utan överlåta till varje idrott att städa sitt eget hus, var det enda rimliga.

Tafatt agerande

Ändå är det förstås ett omöjligt beting man ger specialförbunden, att på mindre än två veckor lyckas med vad den internationella dopingbyrån Wada inte klarat på all den tid man haft till förfogande.

Frågan har ställts på sin spets alldeles för sent. På tok för tätt inpå spelen i Rio.

Det är helt uppenbart att Ryssland - inte bara i detta avseende - återskapat många av de strukturer som byggde de gamla kommunistdiktaturerna bakom vars mur de mest hemska medicinska experiment utfördes. Östtyskland, Sovjet, Bulgarien, Rumänen m fl; tvångsmedicinering, från allra högsta ort regisserade medicinska experiment och manipulationer för att med idrottsliga framgångar bevisa östdiktaturernas förträfflighet.

Märkligt hur tafatt den övriga idrottsvärlden reagerade då.

De kan ju ha sagt nej

Internationella Olympiska Kommittén (IOK) hade under en tjugoårsperiod en president vid namn Avery Brundage, en stenrik amerikan som märkligt nog - det gamla Sovjet borde ju varit också hans huvudfiende - försvarade de s k statsamatörerna, Sovjets heltidsanställda idrottare som utgjorde dess alldeles speciella armé. De var ju i själva verket proffs som kom till mästerskapen med oändliga förmåner jämfört med de s k amatörerna från väst. Det var ju på den tiden förbjudet för avlönade heltidsidrottare från väst att medverka i OS men tillåtet för heltidsanställda, avlönade östidrottare med all tänkbar service, även doping naturligtvis, att tävla.

Så ryssarna har varit favoriserade förr.

Men det finns en annan sida av det stora dopingproblemet. Spelen i Rio kommer inte - även om ryssar utestängs - att vara befriat från idrottare som på ett eller annat sätt förberett sig med förbjudna eller i varje fall tveksamma metoder.

Och det kan finnas idrottare - personligheter med integritet och så starka band med väst - stavhopperskan Isenbayeva t ex som många år tillhört den svenske (Malmö) agenten Daniel Wessfeldts stall - som varit starka nog att tacka nej, stå emot de statliga propåerna, avstått från medicinsk behandling i prestationshöjande syfte.

Hur gör sponsorn?

Idrottsvärlden ser ju inte ut på samma sätt nu som före murens fall, också öststaternas atleter har fått möjlighet att ta del den företagsfinansierade idrotten i väst och skapat sig förmögenheter den vägen.

Och kan man tänka sig att ett idrottsförbund också använder sig av kollektiva bestraffningar inom ett företagsstall? Om en portalfigur för Adidas, Nike eller Boss åker dit för doping, skall då alla idrottare som företaget sponsrar också bannlysas?

Det finns lika starka skäl för den kommersiella idrotten i den demokratiska världen som för den politiserade i t ex Ryssland att ta förbjuden hjälp för att nå de resultat som i förlängningen ger miljoninkomster och världsomfattande företagsreklam. Tour de France till exempel.

Det finns häxdoktorer, medicinsk kunskap, pillertillverkning som stallchefer också i den kapitalistiska världen nyttjar för sina syften.

Politiska skäl eller kommersiella; brotten är lika allvarliga. Och organisation, rådgivning och hårda påtryckningar finns på båda sidorna.

Vi har ett litet privilegium

Ur juridisk synpunkt är IOK:s beslut begripligt. Kanske t o m nödvändigt i rättsstater.

Wada hade velat gå hårdare fram men vi skall nog inte utesluta, att den organisationen också har ett intresse av att demonstrera sin makt och visa att man har kontroll över fusket. Men det är väl som med IS; även om organisation utplånas betyder ju inte det att alla terrorister försvinner.

Men IOK borde har satt press på specialförbunden att ta sitt ansvar. Och om inte så skett hotat med en uteslutning av sporter i OS - om de inte gjort sitt jobb.

Aktionerna mot Ryssland borde gjorts för länge sedan. Nu är det två år till nästa OS. Till dess måste påtryckningarna och hoten ha fått verka.

Nu får vi dras med ännu ett olympiskt spel, där kanske ingen åker fast men många har fuskat tills de medicinska experterna satt sin stoppgräns.

Vi får välja om vi vill blunda och låta oss bedras eller kasta misstänksamhetens blickar på alla som bestiger den olympiska prispallen.

Det är ju ändå ett l i t e t privilegium.