Det är något lite mera nervigt, seriöst och professionellt över Svenska cupen i fotboll i år. Det känns i alla fall så. Som att klubbarna insett vikten av att tävling är tävling vad den än kallas - en anpassning till övriga Europa, kanske, där cupen tas på lika stort allvar som ligan i många länder - att det finns ett spår ut till Europa också i förlängningen av den här vårturneringen. Bra matchning inför Allsvenskan och ett sug efter en trofé.

Inte minst i Malmö - som schabblade bort Allsvenskan i fjol på nonchalans, dålig disciplin och förutsägbar fotboll - där man nu sett att Europaspel kan nås om spelarna tar cupen på allvar. Det är klubbarnas ökade medvetenhet och inställning som gjort det.

Två trovärdiga

Men kritiken från klubbarna över upplägget, ovisshet över matchdagar, underlag och spelschema och en närmast parodisk lottningsprocedur har varit hård. Både Malmös sportchef Daniel Andersson - en seriös man i alla sammanhang som verkligen är värd att lyssna på - och Häckens tränare Peter Gerhardsson har stått för den kanske skarpaste kritiken.

Men på Svenska Fotbollsförbundet förstår man ingenting.

Där förstår man sällan kritik. Där möter man oftast ifrågasättande med att vända taggarna utåt.

En maktmänniska

I Sydsvenska Dagbladet läser jag en intervju med Gerhard Sager, ordförande i Svenska Fotbollförbundets tävlingskommitté. Hans sätt att hantera frågorna, hans svar, hans arrogans, hans spydiga motfrågor ger mig rysningar och för tankarna till tider och länder som jag helst inte vill nämna.

Han bedömer kritikerna som "okunniga och inskränkta". Han blir "illa berörd". Han tycker det är "löjeväckande." 

"Jag blir så trött på detta", säger han.

Så talar en maktmänniska. Istället för att ta kritik på allvar, svara hövligt och visa ett uns av ödmjukhet och självinsikt, slår han ifrån sig som den ofelbare i fotbollens maktcentrum mot vilken ingen kritik skall framföras. 

Osmart och föraktfult

Det är både osmart och föraktfullt mot klubbar som i sitt agerande och med sin kritik vill visa, att de nu, äntligen, tar den här tävlingen på fullaste allvar och vill ha de allra bästa förutsättningarna för att lyckas.

Lottningen i SvT blev rena skämtet. Det är naturligtvis lätt att skylla det på en TV-producent som hade körschema och tidsschema att ta hänsyn till. SvFF kunde inte genomföra lottningen i sin helhet som det var tänkt. 

Varför var det så angeläget att visa lottningen i TV? S å spännande TV är det ju inte. När televisionen lockar vill alla vara med men det är naivt att tro, att man också skall få fritt spelrum och kunna diktera villkoren där. T o m maktmänniskan Gerhard Sager gick bet på det. 

Flera än Gerhard Sager på Svenska Fotbollförbundet bör inse, att man är ett serviceorgan, att det är förbundet som servar klubbarna - inte tvärtom.

Men det finns en maktfullkomlig struktur som genomsyrar Fotbollförbundet. Ödmjukhet är en eftersatt egenskap. Under hela Erik Hamréns tid som förbundskapten har det varit ett ansträngt, konstlat och bitvis arrogant förhållande till allmänhet och medierna.

Ett otäckt exempel

Jag har ett eget otäckt exempel på maktfullkomligheten inom Svenska Fotbollförbundet. Arkitekten bakom den heter Lasse Richt och är någon sports fotbollschef (ja, vad skall man annars vara i ett fotbollförbund?) eller landslagschef.

När Sverige VM-kvalade mot Bulgarien i Sofia inför VM i Tyskland 2006 hade jag tidigt låtit min resebyrå boka in mig på ett bra hotell, jag var där två dagar innan landslaget kom. Det visade sig att de bokat samma hotell. Dock långt efter mig. De flyttade in på samma våningsplan där jag bodde. Det kändes obekvämt. Jag gillar inte att bo där landslaget bor. Men det är förstås min fulla rätt när nu slumpen ordnat det så.

Dagen före matchen kom mina andra medarbetare från Sydsvenskan ner, vi började med en lunch för att planera arbetet och när jag kom tillbaka till hotellet och bad om min rumsnyckel fick jag beskedet att jag hade checkat ut. Jag blev alldeles kall. Nej, jag har inte checkat ut, jag är bokad här och har betalat för två nätter till och jag skall upp på mitt rum och jobba. Jag fick beskedet, att en man från Svenska Fotbollförbundet, utan att höra av sig till mig, tillåtits boka av mitt rum och förklara att jag skulle flytta. En ren och skär lögn.

Mannen var Lars Richt - en man född i fel land i fel tid. Det här var gamla öststatsfasoner.

Bete er anständigt!

Om han vädjat till mig att flytta till en annan våning hade jag med glädje gjort det. Det är bara pinsamt att åka hiss med morgontrötta fotbollspelare på väg ner till frukost. Men han frågade mig aldrig, kontaktade mig aldrig. Han checkade ut mig. Så agerar en totalt känslokall maktmänniska.

Jag efterfrågade hotellets manager, han var lyckligtvis svensk, jag berättade vad som hänt och han flyttade mig till en av hotellets sviter. Det var en klen törst. Jag kände mig kränkt. Behandlad så som en diktatorisk regim behandlar sina undersåtar.

Om det finns en sådan känsla inom Svenska Fotbollförbundet, att man hantera folk som man gjorde i det gamla Östtyskland, så är jag rädd för att mera behöver göras för att Svenska Fotbollförbundet inte bara skall svansa för sina sponsorer utan också bete sig som det anstår en demokratisk idrottsrörelse mot sina medlemmar och mot dem som är den förmedlande länken till den publik som förser hela rörelsen med näring.