Om hon är en så skicklig skådespelerska; varför sliter hon då livet ur sig i skidspåren när hon kunde stå på vilken scen hon vill och spela upp Ibsens hela repertoar.

Jag tror henne. Hon har inte medveten slickat i sig något prestationshöjande. Det är dags att också ta itu med läkarskrået som länge kommit alltför billigt undan både när det gäller råd för de som vill dopa sig och de som till varje pris inte vill halka snett i en djungel av mediciner och kosttillskott.

Läkarna ska straffas

Det är så mycket medicinska experiment inom idrotten som kräver en läkares specialkompetens men också en yrkesheder går att köpa. Dopinghistorien har många fall ax häxdoktorer och skrupelfria s k medicinska rådgivare, inte minst under tiden det gamla östblocket fanns och, t ex, DDR kommenderade landets förnämsta medicinare att koka ihop de bästa dekokterna för att göra landets idrottselit till användbara soldater i ett politisk ”krig”.

Den norske landslagsläkaren avgick per omgående. Och tog med sig hela skulden.

Och vad kan en elitidrottare göra mera än att flera gånger fråga sin medicinska expert och få klartecken. Visst har vi alla ansvar för vad vi stoppar i oss. Men mediciner tar vi ju, på läkares ordinationer, och vad annat skall vi förlita oss på.

När det sker misstag som detta - och ett misstag (eller läkarslarv eller inkompetens om ni så vill; det är ju inte heller första gången) tror jag visst att det är - så är det läkaren som skall ta sitt straff.

Mycket smygs in i hälsokost

Det är ju trots allt en stor skillnad (också moraliskt) på en läppsalva och medveten knapring av anabola steroider eller bloddoping.

Det är så många medel som smygs in i även hälsokost nuförtiden och som samtidigt finns upptagna på dopinglistan. 

Läkare måste ansvara för att den som behöver astmamedicin också finns registrerad som legal patient för att kunna ta sin medicin och samtidigt tävla.

Samtidigt måste läkare vara stenhårda när det gäller att stå emot önskemål från dem som vill medicinera bara för att undvika förkylningar eller för att vidga sin luftvägar för bättre syresättning.

Jag litar på Therese Johaug men…

…både hennes fall och Martin Johnsrud Sundbys måste fungera som en väckarklocka för ett Norge som agerat i dopingens gråzon.

Det är ingenting nytt.

”Norge tycks ha hittat något”, sa den svenska längdstjärnan Torgny Mogren redan i samband med OS i Albertville 1992 där Norge (inte bara skidåkarna) fick ett sensationellt utfall ( 20 medaljer, 9 av guld) i förskott på den genomgripande och allsidiga satsning som gjorts med början 1988 inför landets eget spel i Lillehammer 1994.

En underton från Mogren

I min OS-bok, ”Ringar av is” (Bonniers 2010) skrev jag i kapitlet som avhandlade vinterfesten i Lillehammer (26 medaljer, 10 av guld):

 ”I undertonen (till det Mogren sagt) kunde man ana en förklädd misstanke om något icke helt tillåtet eller i varje fall bortom den etiska gränsen. Norrmännen hade onekligen hittat något. Det talades om en specialdryck med prestationshöjande effekt, en typ av astmamedicin som underlättade andningen. Dispenser för ”astmapatienter”, en omdiskuterad balansgång nära gränsen till det i varje fall moraliskt förkastliga. Norrmännens hållning till doping kan sammanfattas i ordet ”avsky”, byggd på gammeldags moral. Ett höghöjdshus byggdes i Trysil men vistelser där förbjöds. Ett utvecklingsteam hade specialdesignat en undergörande skidvalla, en ny typ av höghöjdsträning gav bättre syretillförsel.”

Men det var något under rubriken ”medicinsk rådgivning” som skavde.

Jag gjorde i samband med en reportageserie, ”Idrott så in i Norden”, och inför spelen i Lillehammer flera studiebesök i Oslo, jag kom aldrig in i det norska idrottsmaskineriet men jag tassade i dess utkanter och kunde avläsa misstankar också från skidsporten närstående och insatta. Vi visste att nya träningsrön, samarbetet mellan forskare, dietister, kostrådgivare, mentala coacher, tekniska innovatörer, fysiologer, psykologer, avancerade tester och erfarenhetsutbyten mellan idrotterna i den s k Olympiatoppen hade skapat en vinnarkultur av sällan skådat slag.

Men en av mina källor uttryckte det också så här: ”Jag tror att vi i Norge har utnyttjat de tillåtna medicinska möjligheterna till yttersta gränsen, den som man aldrig får halka över.”

Nu måste norrmännen göra hemläxan

Astmamedicin till icke astmasjuka kan väl sägas vara ett överskridande av den gränsen precis som en gång hjärtmedicin till icke hjärtsjuka användes på moderna femkampare för att skapa lugn inför skjutmomentet.

Norge har fått en läxa att läsa.

Kravet på läkares hundraprocentiga integritet och etik måste skärpas.

Man kan inte kräva att idrottare också skall ha medicinsk examen, de måste kunna lita på sin experter.

Sverige har ju också råkat illa ut på grund slarvig (eller ingen) medicinsk rådgivning.

Och; den skadeglädje som kan höras i vissa svenska uttalanden vill man gärna slippa.